kimiko

Snart är det jul och jag är i total julstämning. Skall köpa en hel back med julmust light så fort jag får pengar. Vill ha torget fullt av sina faluröda julbodar som täcker sikten mellan kappahl och H&M, den enorma julggranen mitt på isbanan, skridskor och julmusik, vill ha marken täckt av snöslask (det blir aldrig riktigt SNÖ i centrum) med snöhögar längs kanterna där ingen går. Jag vill ha doften ifrån brända-mandlar-vagnen och julskyltning i skyltfönstren.

Jag vill ha pappas pepparkakshusbak i hela köket, plåtar och brickor med pepparkakshusväggar och hjärtformade pepparkakstakpannor och staketbitar och skålar med färgsorterade nonstop på bänken bredvid spisen, doften av pepparkakshus och glögg som smälter samman i vardagsrummet i en paus över en kopp varm lättglögg med hela mandlar (och russin om man vill) och glögggrytan som stämningsfullt står över sitt lilla värmeljus, värme och ljus ifrån kakelugnen med öppna luckor.

Jag vill ha pappas julskivebesatthet där han ger mig skiva efter skiva med julmusik trots att jag bara är hälften så intresserad.

Jag vill ha stora mjuka lussekatter bakade på kesella och med mycket saffran. Jag vill ha presentinslagning, julklappsshopping, lukten av levande ljus, julkalendern på TV (synd att ingen någonsin varit i närheten av Greveholm) och radio, Lucia, advent, chokladkalender, julföreställning, ischoklad, fat fulla med nötter.

Slutligen julafton med doften av gran, vanlig svensk julmat (jag tycker allvarligt talat bara att omeletten är värd att äta på jul men det spelar ingen roll, julmaten skall vara där och lukta jul och lämna imma på väggarna och rutorna i det snorkalla trapphuset), jultomten och alla hans tunga säckar i riktig säckväv, känslan av fingrarna som glider mellan julpapperena och lossar tejpen för att försiktigt rulla ut årets julklapp, den lyckliga blicken från de man givit julklappar till, slutet av kvällen när det plötsligt blir alldeles lugnt och fridfullt igen. Och juldagen när allt lugnat sig och mamma gör kalkon med brysselkål (jag älskar brysselkål. De får mig att tänka på farmor som jag ju tycker mycket om).

Julklappar då? Det här är vad jag önskar mig.

Ett besök på uppzone i Borås hade varit häftigt.
Klänningar, är inte så noga med vad men tänk typ glansiga tyger i sidenstuk, färgglada paljetter, längre än till rumpan men inte längre än till knäna. och presentkort på klädbutiker.
Blockljus, doftljus (vanilj och kaffe typ, inte lavender och parfym och definitivt inte rökelse och sånt), badsaker.
Röda köksapparater (främst vattenkokare, som går att TA AV från plattan så man slipper ta med sig sladden när man fyller på vatten, och som stänger av sig själv när den kokat klart istället för att koka tills vattnet tar slut).
Har en mer specifik önskelista på H&Ms sortiment också men orkar inte dela med mig av den. Blir liksom glad oavsett.

Jag har aldrig varit här förut, vet inte var gränserna går, vet inte vad jag skall tro på, lita på, lyssna på. Ibland känns det som ingenting finns med mig, för ingenting är starkt nog att driva mig ditt jag har nått, absolut ingenting.

Jag vet inte hur man gör, hur man skall säga, hur man skall ta nästa steg, hur man finner energi och mod och styrka när ingenting finns kvar. Ingenting är starkt, är fantastiskt, men ingenting kan inte driva mig hur långt som helst. Ingenting kanske inte ens finns. Ingenting kanske är just ingenting.

Men jag vet att jag har varit ett egoistiskt svin, att jag inte brytt mig om någon annan än mig själv, bara mig själv, ingen annan än mig själv... Jag vet att jag svikit, ljugit och låtsats inför alla jag känner, inklusive mig själv. Jag vet att jag inte har menat att göra det, att jag inte ens har sett att jag gjort det, men att jag har gjort det ändå.

Och nu kommer resultatet. Nu står jag ensam, precis som jag ville, precis som jag var rädd för. Ingenting, var vad jag kämpade för, strävade för och ingenting är vad som finns kvar.

Jag har packat en väska, redo att ta nästa steg, vilket det än är, vart det än bär. Hoppas att ingenting inte är allt som väntar på mig när jag kommer tillbaka. Hoppas att ingenting inte finns kvar överhuvudtaget. Jag brukade vara Annie, nu är jag ingenting.

Och det slår mig att jag är modig, att jag är stark, att jag är feg och svag och rädd. Det slår mig att kanske, kanske är jag ingenting av det där, och kanske allt på en och samma gång.

Väntan leder ingenvart, ingenstans, ja, till ingenting. Kontrollen som fanns, som styrde, som var allt, är ingenting, fanns aldrig, finns inte.

Jag önskar att du vore här, du som alltid visste bättre, som visste var gränserna går och var vägen tar slut. Att du skrek åt mig, så som du brukade, och lät mig gå. Ingenting finns kvar som låter mig gå, så jag går, fortsätter sträva framåt, efter ingenting. Letar efter hemliga tecken och osynliga svar men de finns inte där. Ingenting finns kvar. Inte du, som var allt, inte jag som blev till ingenting.

Har packat en väska och väntar på ett svar, ett hemligt meddelande, ett tydligt bevis. Jag är för ung, för smart, för stark, men i slutändan spelar det kanske ingen roll och jag vågar inte ta risken. Det är en tidsfråga och ingenting mer, men jag har ögonen öppna, lyssnar, lyder och väntar in svar tills jag vet, nästan definitivt, att det är dags. För ingenting håller mig varm när jag är alldeles kall, ingenting ger mig styrka när jag är alldeles svag, och ingenting kan hindra mig från att släppa taget, men det får det inte för jag går snart, låser dörren och tar bussen med min packade väska. Ingenting får inte hindra mig när det är dags att välja att vara stark, att ha mod, att klara sista biten.

Ingen sade att det var rätt, att det var fel, att det var lätt eller svårt. Jag var tvungen att bestämma alldeles själv. Jag tror att jag valde rätt, men det trodde jag förra gången också. Jag tror att jag var tvungen att säga stopp, att säga nej, att inse att ingenting inte kan bära mig länge till. Lyssnar på pulsen, på kroppen, i tystnaden... Det är en tidsfråga, en diffus sådan, men jag väntar... Kan inte ljuga längre. Jag vet vad jag gör, jag vet att det inte fungerar för evigt. Jag vet att det är nu jag verkligen måste vara stark, att det är nu den svåra biten kommer. Är inte redo, kommer aldrig att vara det, men konsekvenserna av att inte ens försöka är inte värda det. Jag är fortfarande ung. Jag har hela livet framför mig. Livet eller ingenting. Men jag vill inte välja ingenting längre.

FRYSER!!! Hyresvärdar måste vara sjuka i huvudet som tror att man klarar sig på 21 grader celsius på morgonen. Jag vill dricka en stor varm kopp te men skall ta fastande blodprov idag så tror inte jag får göra det. Känner inte alls för att cykla till sjukhuset i det iskalla dimmiga blöta vädret. Vad har jag för val? Buss? Så dyrt!

Drömde inatt att jag lämnade bort mina katter till Peter och att de skaffat kattlucka så katterna sprang iväg och jag var tvungen att åka och hämta Isola (som för övrigt fått en bebis) hos någon crazy catlady som tagit tillvara på henne för jag saknade henne så mycket. Knäppt. Sedan drömde jag att jag fått RIKTIGT bra fotografier på någonting som team rocket (ja, de från pokémon) ville köpa av mig och de erbjöd knark i utbyte mot bilderna men jag tackade nej och sade att de ändå inte har några bra grejer.

Vägrade vakna av alarmet. Kunde ju inte somna igår så var vaken alldeles för länge och tittade på en dokumentär om en nittonårig tjej som bara åt potatischips och potatismos men jag blev bara hungrig så jag fördrev tiden att göra mensas provtest. Trots min trötthet fick jag full pott. Det tror jag att de flesta får. Det var liksom frågor såsom om du har en svart triangel och en vit triangel, sedan en svart fyrkant och en vit fyrkant, vad följer efter svart cirkel? Löjligt. Vem får INTE alla rätt på det. De samlar ju bara kandidater för att göra provet och tjäna pengar på dem. Ungefär som utslagsfrågorna till "Vem vill bli miljonär". De är ju inte svåra alls.

Skall snart springa iväg mot bussen. Jag längtar efter en varm kopp kaffe i cafeterian efteråt. BRRRRRR...

Can't you hear me falling an endless fall?
Can't you hear me calling a neverending call?
Can't you see me bleeding?
I'm losing control
Can't you see me dying?
I'm dying alone

Skräckslagen inför dagens blodprov. Har inte kunnat somna ännu. Ligger och försöker se lite film och koppla av. Lyssnar på lite musik samtidigt. Fastande efter klockan 22 som jag skall, om nu inte rökning måste räknas bort vid fasta. Har varit uppe och rökt typ tre gånger efter läggdags. Men i så fall får de faktiskt ange det.

Provtagningsremissen fick jag, stoppade i fickan och när jag kom hem och vecklade ut den såg jag att det stod "remissen får ej vikas" så får se hur det går med det. Det är nog okej ändå, den är inte helt vikt utan mer böjd liksom. Känns skönt att jag har någon med mig imorgon för jag vet inte alls hur man gör eller vart man skall gå eller någonting. Största problemet blir hur jag tar mig dit. Brukar ju cykla när jag skall någonstans för jag har inget busskort (det kostar tusen spänn och jag måste spara så mycket pengar som möjligt för att kunna betala sjukvårdskostnader som följer) men frågan är om jag kommer att vara i skick för att cykla idag eller om jag kommer att vara svimfärdig som vanligt när det gäller nålar som skall perforera min stackars bleka hud (jag måste cykla till solariet så fort jag har tid och råd). Jag har ju till min fördel att mina ådror är ovanligt synliga nu för tiden i alla fall.

Har ställt klockan på typ fem så jag kan bestämma mig imorgon om jag skall gå eller cykla. Det är typ fyra timmar tills dess men det skiter jag i. NERVÖS som sagt. STICK INTE I MIN HUD! Har inte tagit blodprov sedan jag var typ arton. Piercar mig till och med oftare (vilket är mindre otäckt eftersom de inte TAR UT någonting ur mig, rören är ju definitivt största skräcken).

Men jag SKALL HA MIN REMISS ERA FUCKERS! Det handlar om liv och död och hela tynden av sten som pappa berättade för mig om när jag var femton (ni trodde att jag inte lyssnade, men jag vågade bara aldrig bry mig). Ingen kunde stoppa mig, inte ens jag själv, och jag var tvungen att inse det och ta mina egna beslut. Annars kommer det gå på repeat in i döden. Jag vill inte det. Jag vill veta att det är jag som bestämmer över mitt eget liv. Jag vill inte ljuga för alla jag älskar.

Tack till Amanda som hjälpte mig ringa och följde mig dit! Tack till Madoledinken som håller mig i handen idag när jag tar proverna! Tack till Erwin som inte trodde på mina lögner och som hjälpte mig hitta den information jag aldrig ens bad om. Och allra mest: tack till alla jag älskar, som ger mig någonting att kämpa för!

Jag önskar att jag var fantastiskt stark. Jag vet ju vad de säger: "Du är stark! Du klarar det här!" men de vet ingenting. Det är ju det jag inte gör. Visst kan jag finna mig själv upprymd av någon slags otrolig styrka inombords. Jag kan göra det här! Jag kan samla modet och sen då? Det rinner ur mig som ur ett såll. Har jag kanske inte kämpat hela livet för att få stå där och säga att "Yes, jag lyckades!"? Likväl, när jag står där är jag endast rädd. Det blev fel... eller åtminstone blev det inte helt rätt, men jag kan inte ta tillbaka det nu.

Det enda jag kan göra är att hoppas att där inte finns någon högre makt som betraktar och dömer mina handlingar, för vad spelar det för roll i slutändan om allt varit förgäves och jag inte lärt mig någonting? Kan någon säga att jag gjorde fel i att ta den enda väg som någonsin fanns? Jag ville bara veta att jag var bra nog som jag är.

Man står där och har bestämt sig, efter alla dessa år, helt säker på att det är dags att göra upp nu, en gång för alla, att ta över...
Så säger de inte ja, de säger inte nej, de står där och accepterar att det är som det är utan att gå vidare med det och allting står alldeles stilla.
Man hinner tänka tusen tankar "är det värt det?" "gör jag rätt?" och när man tänkt klart har fortfarande ingenting hänt, och då blir man alldeles rädd, medveten om att det är en fråga om liv och död och man blir fullkomligt ignorerad fastän ingen någonsin menade att det skulle vara så.

Som den där Anglian som stod på gräsmattan bakom huset. När man efter alla dessa år bestämt sig för att putsa upp den och byta ut växellådan får man ingen ny tid till besiktning, det är fullbokat i en månad framöver. och man måste åka och handla men man får inte. de menar såklart inte att någon skall råka illa ut, men de kan inte göra någonting. de kan inte pressa in mer i sitt pressade schema. de kan inte ens låna dig ett busskort. De säger "om det är så viktigt just nu, varför kom du inte tidigare?" men på den tiden var det inget problem att Anglian inte startade. Då körde man fortfarande sin Volvo med stort bagageutrymme.

Poängen är att när man väl bestämt sig är vägen alltid så mycket längre. Man kan gå i flera år och titta på någonting och tänka att "äh, det löser sig" men när man väl försöker lösa det skall all respons gå via månen i ett vadderat kuvert och man försöker samla mod, intala sig att man gör rätt trots att ingen säger det, för man vet att man inte kan låtsas längre, och hela vägen känns så fruktansvärt lång. Det känns som att de ljuger och skrattar en i ansiktet och man blir så arg för att man ens försöker när ingen tar en på allvar. och man vet att man inte orkar längre, men på något vis går dag för dag ändå.

När jag var i Ullared handlade jag: våtservetter, 2 sorters badsalt, 2 storters badskum, hårkur, plattång, tandborstar, lampskärmar...

Jag handlade även 2 skissblock, hårtofsar, hårspännen, stenar till naglarna (ja, kanske inte egentligen men), knästrumpor, overkneestrumpor, benvärmare, sjal, kjol, röd cardigan, peelingvantar, rosa iphoneskydd och en stor brödlimpa. :)



Skillnaden i lampskärmarna. De behövde verkligen bytas!



Storhandlade dagen efter Ullared. För första gången i livet handlade jag med egen kundvagn. I den hade jag två fulla papperskassar, två kattsandssäckar, två krukväxter, en jacka, en väska och ett sovande barn. Här är en bild på det förstnämnda.



Te-och-kaffe-skåpet är i sin ordning och ganska fullt.

Jag är på något paradoxalt sätt barnsligt(!) kär i att vara vuxen(!). Jag älskar att sitta på min egen balkong och titta in på min nya lampskärm och min nya blomkruka i fönstret. Jag älskar att handla och att packa upp matvarorna, ställa in dem i mitt eget kylskåp och organisera, organisera. Jag älskar mina kryddor, prydligt sorterade i bokstavsordning, och jag älskar mitt stora kaffe-och-te-skåp där jag har fler sorters te och kaffe än jag kan räkna till, och att fylla på det med nya sorter. Någonting så löjligt vardagligt som att handla mjölk och ställa in den i kylskåpet är bättre än födelsedagspresenter.

Jag tänker på att när man var ung, tonåring, och inte vuxen ännu. När man fortfarande inte kunde köpa sin egen alkohol. Då köpte man en flaska vodka när man skulle ut och festa. Man kunde inte lagra alkohol (man fick ju inte ens innehava den själv enligt lagen). Så varje riktigt stor fest lyckades man fixa en flaska vodka. Man köpte en cola för man hade aldrig råd med mer än en slödryck (en vodka kostade ju hela tvåhundra spänn!) och man drack upp den samma kväll. Blandade äckliga groggar på vodka och cola för att berusa sig (och det gick ju faktiskt att dricka skiten!). Ibland hade man turen eller oturen att komma över ett flak öl hos en mindre förtroendeingivande langare på hässleholmen. Det tog för fan hela dagen att fixa det där jävla flaket öl. Först skulle man ju få tag på langarjäveln och sedan skulle man bestämma mötesplats, vänta på bussen, ta sig dit och vara på plats vid rätt tid, vänta på honom och sedan transportera sin alkohol tillbaka och sedan vidare till festen och hoppas i guds-och-himmelens (eller kanske snarare helvetets) namn att polisen inte fick syn på en med alkoholen. Då var ju hela kvällen förstörd. Sedan drack man de där äckliga ölen hela kvällen, för det var jättegott med öl som omväxling men efter två öl var det inte gott längre. Till och med när man var i arton-nitton-års-åldern och hade vänner som köpte ut åt en var det samma mönster: EN spritsort samma dag som festen och den var slut när kvällen var slut.

När man blev vuxen med oändlig sprittillgänglighet (det blev inte bara lagligt att köpa själv på systemet utan man kunde plötsligt även åka utomlands och handla helt lagligt) och med egen ekonomi blev drickandet en helt ny grej. Man kunde ha en flaska vin eller likör i kylen i en månad. Man kan träffa vännerna, korka upp en flaska vin över en tacokväll-med-film och bara sitta och fnittra och småprata. och man började liksom märka att party är minst sagt roligare om man träffas en fyra-fem-sex-stycken-bara i lägenheten, dricker två vodka-redbull och en smirnoff ice och sedan går ut till krogen. Det blir vodka kvar och man kan köpa en annan spritsort eller likör nästa gång och rentav blanda drinkar. Plötsligt har man valmöjligheter och man inser hur gott det är att dricka lite alkohol, bara lite och hur mycket godare det är att dricka olika saker under samma kväll. Dagen efter finns det kvar alkohol i kylen och den FÅR stå där. Det är helt okej. Det är lagligt och ingen ifrågasätter det.

En annan sak är min överromantiserade dröm jag burit på hela livet: badkaret. Jag har älskat det sedan första gången jag såg lägenheten. Jag har velat ha ett badkar sedan jag var liten. Jag köper ofta badprodukter såsom badskum och badsalt och jag kryper gärna ned i ett väldoftande skumbad med levande ljus i hela badrummet och ett glas likör eller en kopp te eller kaffe. Det är som en liten bit av himmelen i min egen lägenhet och tiden jag tillbringar i badkaret är så lugn och harmonisk, varm och underbar. Det gör mig så lycklig.

Jag älskar att få sätta vad jag vill på mitt eget kylskåp, att få sitta vid mitt eget (fantastiskt snygga) köksbord och dricka mitt morgonkaffe och njuta av rostat bröd med lemon curd och solsken. Jag blir barnsligt överlycklig av posten som dimper ned genom brevinkastet.

Allt det här är mitt, alldeles mitt eget. Jag kan välja det, kontrollera det, njuta av det, vara ett med det. Det är mitt liv, mina saker. Jag kan bjuda hem vem jag vill när jag vill och bjuda dem på kaffe i mitt eget kök. Egenhändigt utvalt intensivo-kaffe från mitt eget kaffeskåp som jag har gjort i min egen kaffebryggare och serverar i mina egna kaffekoppar med min egen mjölk från mitt eget kylskåp.

Ja, jag älskar vuxenlivet, den egna lägenheten, till och med att städa min egen lägenhet fyller mig med något slags harmonisk känsla av lycka och självständighet. Det här är alldeles mitt eget. Jag städar för att jag väljer att städa, för att jag vill göra det, för att JAG tycker att det behövs. För DET är viktigt. När man bodde hemma kunde man tänka att man behövde städa men då kom någon jävel och sade åt en att man skulle städa och då var man tvungen att låta bli att städa bara för att man inte fick göra det av egen vilja. Det låter löjligt men är ändå så väldigt enkelt. Jag måste få bestämma själv att jag vill göra det, annars går det inte, annars måste jag låta bli att göra det i ren protest mot att någon annan försöker tvinga mig att göra det. För JAG vill ju samtidigt vara duktig, och det är jag inte när jag gör saker för att folk säger åt mig att göra det. Det är jag när jag gör saker för att jag själv vill det.

och jag är en drömmare, en hopplös sådan, står i tvättrummet med öppna ögon under trosor och linnen och tror att jag står på stranden i LA med vinden i ansiktet. LYCKLIG! Vem kan någonsin ta ifrån mig det här? Det är mitt eget. Det är min lycka! Det gör mig stark.

And I find it kind of funny
I find it kind of sad
The dreams in which I'm dying
Are the best I've ever had
I find it hard to tell you
I find it hard to take
When people run in circles
It's a very very, mad world, mad world
[Tears for fears - Mad world]

Sitter i mitt kök vid världens snyggaste köksbord och målar mina naglar helt perfekta. Sovit bredvid min alldeles nästan sambo idag ("älskling, var är min..." "den ligger på byrån" "ja... hur visste du? jag har inte sagt vad jag letar efter ännu") efter att ha njutit i livet en stund i badkaret, bara jag och alla mina nya badgrejer jag köpte igår. Vi skall snart åka till knalleland och sedan springa en sväng på höstmarknaden. Därefter skall vi storhandla på MAXI. Jag njuter av livet iförd palestinasjal och mina nya snygga strumpor. De är som raggsockar fast snygga och bekväma och svarta och knästrumpelängd och jag älskar dem. Jag skaffade även nya overknees och benvärmare, för mer mys i livet. Ja, det var väl mest badsaker, och sånt som införskaffades igår, lite accessoarer, en röd cardigan, en lilarutig kjol (inte som den förra korta puffiga schoolgirlkjolen utan det här är en ganska tunn nästan knälång med rosett längst upp), två skissblock, en plattång, ett silikoncase till iphonen och så vidare... Plattången (159 kr) var det dyraste på hela listan. Jag är ingen storshoppare.

Idag packas väskan och imorgon reser jag vidare norrut. Skall kolla bussar och tåg ikväll medan jag packar. Det blir Liza, jag och en stor flaska sourz pineapple (var ju tvungen att köpa ananassprit till den mest ananasbesatta kvinnan som finns).

skall åka nu...
Lycklig!

Cherrybliss-badsalt och varm oboy på mjölken Madole lämnade här i lördags (med en liten skvätt vaniljextrakt och kaffe i också) samt det som är kvar av den mörka chokladen jag köpte igår delar denna kväll med mig, gömd under ett lager med skum och med kent i stereon (riktig skiva för ljudkvalitetens skull, inte spotify). Imorgon väntar nämligen en lång dag som börjar sju på morgonen med ullaredsresa och slutar sent på kvällen, rentav mitt i natten, med party på grand. Tokig av iver är man. Kommer aldrig att kunna somna! Därför passar det bra med ett avslappnande bad.

För var dag som går älskar jag mitt liv mer. Jag njuter mer för var dag av att bo ensam. Jag saknar ingenting. Jag minns inte ens hur det kändes att kyssa någon. och herregud. Jag behöver ingen. Jag har ju mina underbara vänner. Vad har jag ens gjort för att förtjäna så underbara vänner? Jag vet inte men jag älskar dem mer än vad jag älskar glass (och det är rätt så jävla mycket!). Med dem i mitt liv är jag aldrig ensam. Det är party, shopping eller bara vanlig fika. Liza, Madole och Amanda! <3 Sans toi, rien ne va!

Sitter skittrött i vardagsrummet. Har lämnat in ett dokument på högskolan, diskat två maskiner och fyllt upp en tredje, bokat tvättid, varit och handlat, varit ute med soporna (var ju uppe i nio påsar så det var absolut på tiden... haha...), hämtat nya vita soppåsar ifrån källaren, städat i köket och vardagsrummet. Fast det är ju helt normalt att göra allt det där dagligen. Likväl blir man rätt trött. Speciellt om man är lite sjuk. Nu är det bara att färga håret, måla naglarna och lägga fram kläder till morgondagen kvar. Hinner jag det på en timme? Funderar på att skita i att färga håret. Är som sagt rätt trött. Vill inte att det skall bli som jag drömde inatt (fel färg... haha...).

Imorgon är såklart också fullbokat med både det ena och det andra: posta brev, fixa dreads på en tjej, handla lite, förbereda inför skolan på onsdag.

På onsdag är det stort slutseminarium och efter det har jag tvättid.

På fredag skall vi åka till Ullared (Amanda, Madole och jag) TIDIGT på morgonen, jag tänkte shoppa lite underkläder och strumpor och våtservetter och sånt, och efter det skall Madole och jag åka till MAXI och storhandla (pengarna kommer på på fredag så Madole tar bilen till MAXI och passar på att shoppa blommor och jag fick följa med). Jag tänker haka på det där erbjudandet om fem coca-cola-drycker som vanligt (ja, det är ju olika erbjudanden men det är ju alltid alldeles för många tunga drickor alldeles för billigt), och sedan tänkte jag väl köpa redbull, flera olika sorters te och kaffe, lite grönsaker, massa kattmat och kattsand (speciellt kattsand, den är nästan omöjlig att få hem när man cyklar), lite smörgåspålägg, mycket bröd, och massa annat och senaste numret av solo som pricken över i:et ifall det har kommit ut. Till vår stora glädje släppte MAXI en 5%-rabatt-check i sitt senaste reklamblad idag. Den tänkte vi spara till storhandlingen på fredag.

Söndag blir det mys med Liza. Wohooo!

Känner mig rätt nöjd. Studierna går bra. Lägenheten är ren och fin. Jag har underbara vänner. Det kan inte bli bättre. Kanske just därför längtar jag långt härifrån. Får se om Ullaredsresa och myskväll med Liza råder bot på just detta.

Sitter här lite smygskakis (eller smyg och smyg, det räcker väl med att kolla på hur mitt nagellack ser ut) med en redbull i handen, bakfull som ett as (men jag förtjänar det). Skall snart springa ned till maxi och panta lite flaskor och därefter hoppa på buss 159 mot Dalsjöfors för att gratulera min storebror på trettioettårsdagen.
Jag har på mig mina snygga nya jeans och har nylackade naglar i svart och lila. (funderar på att dra på mig en lila sjal för att väga upp att jag har svarta kläder på mig, känns som att det inte räcker med lila nagellack och ögonskugga).

Festade igår, vilket var trevligt. Jag hade skitkul. Vi var väl några stycken. Grannarna kom över en stund också, lite bittra över att de saknar balkong. Vi drog ned till stan och drack en whiskey (cider för min del) på bränneriet precis innan de stängde.

Ikväll bär det av till Putte för liten filmkväll. Jag blir inte klok på den mannen men jag orkar heller inte bry mig riktigt. Huvudsaken är väl att vi har trevligt. Jag har längtat efter att få hitta på lite grejer. Har inte gjort så mycket alls den senaste tiden, nästan bara pluggat och sovit.

Ute är det strålande solsken så man hade nästan önskat sig lite värme också men så är det ju faktiskt slutet av september (eller när jag tänker efter är jag faktiskt inte helt säker på det) så man får väl nöja sig med hur det är.

Jag har bestämt mig nu för att jag vill tatuera mig. (Det tog alltså ungefär tre år). Trollslända innanför höftbenet. Det blir hett! Nu skall jag bara spara ihop pengar till det (det kommer att ta ytterligare tre år, för jag kan komma på tusen saker som är viktigare än en tatuering).

Au Revoiiiir!

Jag erkänner att jag är skräckslagen inför tanken på vad som sägs bakom min rygg, vad än det är som sägs.

Sitter i köket iförd mina lurviga tofflor och dricker körbärste i väntan på Madoledinken som skall sova här inatt. Klippte mig igår men de flesta märkte ingen skillnad trots att jag lagt upp massa övertydliga titta-på-mitt-hår-bilder. eller så tyckte de bara inte att det såg bra ut.

Ibland nämns ordet "särbegåvad". Det handlar oftast om människor som uppfyller de flesta krav för aspergers syndrom men som är snäppet smartare än medelsvensson. Jag antar att jag passar in i den kategorin. Jag är också SÄR-begåvad. och som alla andra människor väljer jag själv vad och vem jag vill vara. Ändå väljer jag att säga att jag är handikappad? För mig handlar det mest om insikt. Att kalla sig särbegåvad är att säga att man är bättre än alla andra och att man inte behöver ändra på sig, det är samhället som skall anpassa sig efter en. Att säga att man har ett handikapp är att säga att man vet om att man fungerar annorlunda än alla andra men att man åtminstone gör sitt bästa för att fungera som människa.
Jag gör mitt bästa för att fungera och försöker hela tiden utvecklas och bli bättre, smartare, starkare, mer social och mindre handikappad. Genom att göra detta kommer jag ständigt att nå längre istället för att stanna och trampa när jag vet att jag kan nå längre än så.

Det stod en gubbe i min hall. Vi hade sett film och helt plötsligt stod det bara en gubbe där i mörkret. Jag har ingen lampa i hallen och lysrörslampan utanför i trapphuset är trasig. Jag fick panik, tänkte 1. vem fan står i min hall? 2. katterna får inte komma ut! varför stänger han inte dörren?. arg. panikslagen. UT! UT UR MIN LÄGENHET! Pang. lås. hör honom gorma någonting utanför, vet inte vad.

Köpte två par nya skor idag. tänkte lägga upp en bild men orkade inte. Det ena paret är blå. det andra paret är silvriga. Så...

På tisdag skall jag till skolan. På lördag skall jag till min storebror på kalas.

Många säger att det inte märks på mig att jag har ett funktionshinder. Ja, det är ju ofta så med funktionshinder. De är osynliga handikapp som när de faktiskt visar sig snarare tolkas som fånigheter och nonsens. Det är nog svårt för många att koppla händelser till funktionshindret i sig. Jag märker det däremot ganska tydligt.

Ta att handla till exempel. Jag har i ett halvårs tid funderat på varför jag inte köper cigg på limpa istället för att köpa två paket i taget.

Så här ser problemet ut:

1. Vilka butiker säljer cigg på limpa? Rör det sig om matbutiker såsom maxi och city eller går man till tobaksbutik?

2. Hur köper man limpan? Har de den i butiken eller bakom disken. Ber man om den själv? Hur ber man om den? Vad säger man?


3. Hur blir man betraktad om man köper en limpa cigg? Tror de att man är en såndär som inte ens försöker sluta röka? tror de att man köper ut till minderåriga? Tror de att man skall åka bort och bunkrar upp?

4. Finns alla ciggaretter på limpa? Kan man köpa lucky strike eller måste man köpa marlboro? hur vet man vilka som finns och inte finns?

och det är bara början av problemet. I längden känns det mer lönsamt att inte köpa en limpa än att ta reda på svaren på allt det där. Då har jag misslyckats med att köpa en limpa cigg men istället har jag sparat energi och tid på att inte hitta svar på frågorna.


Ett annat tydligt exempel gäller städning. Jag skriver inte ned "städa" på min att-göra-lista. Jag skriver istället varje detalj. "plocka rent på köksbordet" "torka av köksbordet" "Plocka rent på fönsterbrädan i köket" "torka av fönsterbrädan i köket" osv. kan inte skriva "torka av samtliga ytor" måste göra bit för bit för att det skall fungera.

Det syns inte, men jag märker det. Jag märker hur all min tid och energi försvinner på att göra saker som andra människor gör dagligen utan problem. Var sak kan för mig ta en heldag. Att göra ärenden i stan är jobbigast då man är bland folk. Jag får panik inför att möta kassören eftersom jag inte vet vad jag skall säga och min röst inte räcker till. Vet att det är helt ofarligt men tänk om visakortet inte fungerar? tänk om det tjuter när jag går ut? tänk om de tror att jag stulit någonting? tänk om han säger någonting jag inte förstår? tänk om...? när jag kommer hem är jag helt utmattad.

Jag är en helt vanlig tjej. om man inte förstår hur jag fungerar.
ibland tar det en heldag att ringa ett telefonsamtal. ibland är det gjort utan att jag hinner reflektera över det.

och jag kanske är rolig och vanlig på krogen, för ingen ser att jag satt hela förmiddagen och hela nästa dag och sorterar mig själv inombords. men jag klagar inte. eller jo, ibland kan jag gråtande hata mig själv, säga att "jag vill inte vara handikappad längre". men oftast hittar jag egna, kreativa lösningar och i slutändan fungerar jag som vilken människa som helst. jag behöver bara göra allt på mitt eget sätt. det syns inte. det märks inte. men det finns.

Sitter och kikar efter en Sphynx eller Cornish Rex som vill flytta hem till mig nu när jag bor ensam igen. Har tid, plats och allt annats som krävs för en sådan liten filur så tänkte att det nog kanske var dags nu. Har ändå tänkt på det länge. Fast känner att det är viktigare att det är RÄTT katt än att det är EN katt, annars hade den nog varit i min lägenhet för länge sedan.

Kikar också efter ny lägenhet ifall det skulle finnas en som kostar lite mindre eller en som kostar lika mycket men är bättre.

Annars... går i skolan. Har varit på semester i några dagar och fått ett par vinterskor och ett par gardiner. :)

And it’s alright
I’m alright
I want to be ok
I’ve seen it before
This eyesore,
it’s me
(Maria Mena - eyesore)

Glad... Det är så jag beskrivs av folk som känner mig och folk som inte känner mig. Glad; en beskrivning som följt efter mig hela livet. Jag är tillverkad av skratt och leenden. Jag är född i något slags euforiskt lyckorus. Jag är vild, galen och alltid lycklig. Det är jag.

Vem undrar någonsin ifall det bakom det kroniska leendet finns lite mer än så? Vem skulle egentligen tro att under den konstanta lyckan kanske finns någonting annat ändå? Men jag känner.

Jag är kanske världens mest självständiga och lyckliga tjej. Jag lever kanske ett helt perfekt liv med precis allt jag kan önska mig. Samtidigt flyr jag från livet med andan i halsen och tårar i ögonen. Ingen bryr sig om att fråga hur jag mår. Ingen bryr sig ens om att ta reda på ifall jag lever. och om jag skulle ramla i duschen och slå huvudet i badkaret skulle jag hinna ruttna innan jag upptäcktes. Jag bor alldeles ensam med sisådär 75% av dygnet på mig till att gråta. Klart som fan jag ler varje gång jag går utanför dörren. Klart som fan jag är lycklig när andra ser. Jag vill ju inte skrämma bort dem. Ingen älskar någon som inte är lycklig. Så är det och det får vi leva efter.

Det sägs att i slutändan är vi ändå alltid ensamma. Jag vet. För precis just vid de tillfällena då vi behöver någon är de ändå alltid upptagna, ej anträffbara, arga på oss eller helt enkelt bara oförstående. Precis när vi behöver någon så finns de inte där. De gör det inte för att göra en illa eller för att de menar det. Det råkar bara vara världssämst timing. Jag hoppas det åtminstone. Jag hoppas att det faktiskt finns folk omkring mig som bryr sig, men som råkar vara just upptagna eller glömska.

Sedan i februari har jag försörjt två personer på min inkomst, mig och min dåvarande sambo. Jag har betalat hyran. Jag har betalat mat och räkningar. Jag har till och med tagit pengar från mitt sparkonto vid vissa tillfällen för att ha råd att försörja två personer, underhålla och nära dem. Jag jobbade i sommar för att ha råd att överleva sommaren. Likaså gjorde han. Så fort han fick pengar så att han kunde göra rätt för sig stack han. Jag står kvar alldeles ensam. Med alla utgifter men utan pengar. Man hade förväntat sig lite stöd.

När jag sitter och vänder på mina enkronor och önskar att jag hade en krona till så jag kunde gå in på stjärngodis och köpa en dricka för sex kronor (trots att det är billigare att köpa två för en tia för jag har inte en tia) sitter han på spice 'n rice och äter gott. Jag satt och väntade på honom hela lunchrasten men han ignorerade mina sms, smet ut bakvägen och låtsades att han inte visste om att jag fanns där.

När jag sitter och funderar på om jag kommer att ha råd med mina vinterskor som kostar 149 kr på H&Ms barnavdelning sitter han och funderar på vilka andra nöjen han skall lägga sina pengar på, utöver sin resa till raveparty i holland. Jag har aldrig krävt ersättning för att jag försörjde honom hela våren och större delen av vintern. Jag har aldrig ens bett om det. Men någonstans inombords hoppades jag att allt det jag gjort för honom skulle betyda någonting när jag behöver hjälp men jag betyder ingenting. Han sitter på sina tusenlappar och planerar kul saker som inte involverar mig. Gör det ont inombords? Jag försöker låtsas att det inte känns. Jag försöker behålla en kall och lugn attityd medan han skär mig i strimlor med oslipad sax. och han säger att han älskar mig? jag vet inte vad som gör mest ont.

men det är okej. jag mår bra. jag är alltid glad. jag vill falla ihop död på golvet på min nya lägenhet. men jag har inte råd med någonting sådant. för jag har inte ens råd att köpa ett paket ibumetin ifall jag skulle ha ont i huvudet. och faktum är att hur ont det än gör så har jag alltid hoppet. det kommer aldrig att överge mig. jag kommer alltid att fortsätta hoppas att morgondagen väntar på mig utanför dörren och att en dag står jag på stranden i LA och lär mig surfa precis som jag drömmer om. och jag tror att det är det där hoppet som gör mig till en glad person. jag kommer ständigt att hoppas på det allra bästa även om allting känns omöjligt och hur lite jag egentligen tror på det innerst inne och det är hoppet som gör att jag lever även när det känns som att det inte ens är värt att kallas liv.

ursäkta sorgset inlägg. sådant går över. och det känns bättre att skriva ned det. det känns som att jag överlämnar det till någon annan fastän allting ändå bara hänger på mig. det är bara jag som kan bestämma hur mitt liv ser ut. allt som händer är det bara jag som kan bestämma hur det skall sluta. och jag försöker.

Hösten är så vacker att man måste hata den genom varje genomfruset andetag, där man står med blåfrusna fingrar och tjock vit halsduk bland färgerna på marken.
och var det poeten inombords som grät över att karlavagnen fanns kvar precis där vi lämnade den? Jag vet inte för hon bor någonstans i en nymålad akrylmålning och drömmer om saker som inte händer förrän om en och en halv vecka och jag tror att hon trivs där, för under tiden sitter jag på ett flygplan till Los Angeles med citrontuggummin och utan anteckningsblock, för vem vill någonsin stanna och dokumentera någonting som är fantastiskt när det kan sluka tid som kan upplevas?

Världen är så oerhört vacker när man stannar för att tänka, så låt oss leva lyckliga och hatiska i en värld som är alldeles ful!

Låt solen lysa mig i ögonen genom de glömda solglasögonen en stund till. För jag har inte tid att stanna. Jag är upptagen med att le.

Jag är bara en av alla drömmare som vill leva lycklig i alla mina dagar oavsett hur ont det gör.