kimiko

Det är något magiskt över nätter och tidiga mornar när världen fortfarande sover och det är alldeles tyst så när som på en bil långt bort i fjärran. Man sitter där med sin cigg och är alldeles ensam i hela stora världen och den känns nästan vacker. Man älskar och man hatar.

Ibland tror jag att det är fullt friskt att leva på enbart kaffe i fem dagar, att det inte är något konstigt med det alls. Alla bantar ibland. Ellerhur? och så mycket som jag åt måste det kompenseras på något vis. Sedan häver man ändå i sig choklad och har förstört alltihop. Man får panik över att gå UPP till 45 fastän man hade anorektiskt BMI redan på 48.9. Jag har inte alltid varit underviktig men det har alltid funnits där. När jag klippte pannlugg som tioåring och mamma sade att nu såg jag inte så mager ut längre, och jag visste att jag aldrig mer skulle klippa lugg för jag ville ju inte vara tjock. Jag är inte rädd för att vara tjock, eller jo, skräckslagen, men mest är jag livrädd för att inte vara mager. Att vara smalast var så fruktansvärt viktig, har alltid varit, att vara FÖR smal. Jag önskar jag kunde sätta fingret på var det startade eller varför men det ligger så långt tillbaka i min historia att jag inte kan minnas, kanske fanns det alltid där, sedan födseln, kanske växte det fram bit för bit.

Jag älskar den känslan av berusning man får när man inte ätit på ett par dagar. Det är som att verkligheten domnar bort, suddas ut och blir alldeles diffus och mjuk. Som om den inte finns där alls och det känns som att rulla i bomull hög på morfin. Som ett rörelseoskärpa-fotografi. Allting rör sig suddigt som om det bara är ett bakgrundsbrus.

Då är det okej att gå och handla. Ingen vass verklighet skriker en i öronen. Jag vill att världen skall vara mjuk men jag är inte typen som stoppar i mig några valium med en flaska vin och hoppas på det bästa. Sådana människor är äckliga, sådan är inte jag. Samtidigt... Är jag kanske inte lika mycket missbrukare fast av självsvält? Är det jämförbart? Nej, för jag har ett mål, jag jagar ett mål och njuter av vägen dit, av svältberusningen, över att våga, över att orka fastän jag inte orkar. Det känns underbart. Men det är inte det primära. Njutningen och lidandet är bara delar i vägen till ett mål.

Om jag inte hade varit sjuk, om tankarna inte hade funnits där, hade jag köpt en takeaway-latte på väg till skolan och i ny smak varje dag. Jag hade inte valt vaniljlatte bara för att den är ett säkert kort, skitgod, och jag inte vet när jag nästa gång har utrymme för de 189 kcal på mitt pressade matschema. Ibland hade jag tagit en chailatte. Jag tycker det är supergott men det är inte värt att offra de kalorierna när en vaniljlatte är godast. Jag hade lunchat på eest, och jag hade vågat baka olika saker att ha hemma och bjuda på när jag får besök.