kimiko

Det är något magiskt över nätter och tidiga mornar när världen fortfarande sover och det är alldeles tyst så när som på en bil långt bort i fjärran. Man sitter där med sin cigg och är alldeles ensam i hela stora världen och den känns nästan vacker. Man älskar och man hatar.

Ibland tror jag att det är fullt friskt att leva på enbart kaffe i fem dagar, att det inte är något konstigt med det alls. Alla bantar ibland. Ellerhur? och så mycket som jag åt måste det kompenseras på något vis. Sedan häver man ändå i sig choklad och har förstört alltihop. Man får panik över att gå UPP till 45 fastän man hade anorektiskt BMI redan på 48.9. Jag har inte alltid varit underviktig men det har alltid funnits där. När jag klippte pannlugg som tioåring och mamma sade att nu såg jag inte så mager ut längre, och jag visste att jag aldrig mer skulle klippa lugg för jag ville ju inte vara tjock. Jag är inte rädd för att vara tjock, eller jo, skräckslagen, men mest är jag livrädd för att inte vara mager. Att vara smalast var så fruktansvärt viktig, har alltid varit, att vara FÖR smal. Jag önskar jag kunde sätta fingret på var det startade eller varför men det ligger så långt tillbaka i min historia att jag inte kan minnas, kanske fanns det alltid där, sedan födseln, kanske växte det fram bit för bit.

Jag älskar den känslan av berusning man får när man inte ätit på ett par dagar. Det är som att verkligheten domnar bort, suddas ut och blir alldeles diffus och mjuk. Som om den inte finns där alls och det känns som att rulla i bomull hög på morfin. Som ett rörelseoskärpa-fotografi. Allting rör sig suddigt som om det bara är ett bakgrundsbrus.

Då är det okej att gå och handla. Ingen vass verklighet skriker en i öronen. Jag vill att världen skall vara mjuk men jag är inte typen som stoppar i mig några valium med en flaska vin och hoppas på det bästa. Sådana människor är äckliga, sådan är inte jag. Samtidigt... Är jag kanske inte lika mycket missbrukare fast av självsvält? Är det jämförbart? Nej, för jag har ett mål, jag jagar ett mål och njuter av vägen dit, av svältberusningen, över att våga, över att orka fastän jag inte orkar. Det känns underbart. Men det är inte det primära. Njutningen och lidandet är bara delar i vägen till ett mål.

Om jag inte hade varit sjuk, om tankarna inte hade funnits där, hade jag köpt en takeaway-latte på väg till skolan och i ny smak varje dag. Jag hade inte valt vaniljlatte bara för att den är ett säkert kort, skitgod, och jag inte vet när jag nästa gång har utrymme för de 189 kcal på mitt pressade matschema. Ibland hade jag tagit en chailatte. Jag tycker det är supergott men det är inte värt att offra de kalorierna när en vaniljlatte är godast. Jag hade lunchat på eest, och jag hade vågat baka olika saker att ha hemma och bjuda på när jag får besök.

Att bära kassarna gick alldeles utmärkt. Var tvungen att springa ned och träffa min lillebror så jag drog med mig pantflaskorna och passade på att handla.

Helgen har varit fantastisk. Har verkligen saknat Liza och det var super(!)trevligt att ses igen.

Sitter just nu i soffan i vardagsrummet och har redan glömt av vad jag tänkte skriva.

Kanske skulle berätta lite om vem jag är.



Annie, nitton år (spritmyndig till sommaren, då skall jag köpa en flaska körsbärsvin bara för att jag kan!), avslutar till sommaren gymnasiet (IT-Media).
Konstnär skulle jag säga att jag är. Jag gillar att skapa snygga saker, vare sig det är rörande texter, snygga rum, avancerade frisyrer eller häftiga outfits.
Självständig, kreativ och kärleksfull skulle jag välja om jag måste beskriva mig själv med tre ord. Det måste jag givetvis inte, men det kan vara kul ändå.

Valet av bild var ganska klockrent då detta är den välkända kallt-kaffe-minen. Den beskriver nog mig som person ganska väl. Jag stressar omkring med så mycket i tankarna att min fulla kopp kaffe allt som oftast har hunnit kallna. Detta är alltså om jag inte innan dess hunnit slarva bort den. Min mest sagda fras (till och med före "okej") är "var är mitt glas?" sägs det och det kanske stämmer.

När det kommer till musik gillar jag elektronisk musik (främst åt synth-electronica-hållet) även om rock och pop också kan vara tilltalande. Några egentliga favoritband eller favoritartister vet jag inte direkt om jag har. Jag gillar oftast specifika låtar av många olika band och artister och är inte mycket av en fangirl ändå. Band jag gillar många låtar av eller lyssnar mycket på är: Alice in videland, Cardigans, Kent, Slagsmålsklubben, Daft punk och Catatonia i helt random ordning. Jag är även ganska svag för piano i låtar men det rör ju sig om låtar och inte om artister. Egentligen är det väl mest knasigt att man sorterar musiksmak efter artister då en del band och artister bara gör en eller två eller tre bra låtar...

Jag bor ihop med min pojkvän i vår 44 kvadratmeter stora lägenhet. Det är vår första lägenhet men vi bor här fulla av kärlek till varandra och till lägenheten. Lägenheten är perfekt: stort kök, balkong och badkar. Minus på de blå tapeterna som vi inte hunnit byta ännu. Pojkvännen... han är också rätt perfekt, lång, snygg, mörkt hår, snygga stil, perfekt fotomodell (en sådan är dessutom alltid bra att ha med sig om man ändå har kameran med sig).

Kommentarfunktionen finns såklart om du vill ställa några som helst frågor för någon komplett karta över min personlighet och mitt liv tror jag inte att jag kan få plats med i ett inlägg i alla fall. :)