kimiko

Jag har aldrig varit här förut, vet inte var gränserna går, vet inte vad jag skall tro på, lita på, lyssna på. Ibland känns det som ingenting finns med mig, för ingenting är starkt nog att driva mig ditt jag har nått, absolut ingenting.

Jag vet inte hur man gör, hur man skall säga, hur man skall ta nästa steg, hur man finner energi och mod och styrka när ingenting finns kvar. Ingenting är starkt, är fantastiskt, men ingenting kan inte driva mig hur långt som helst. Ingenting kanske inte ens finns. Ingenting kanske är just ingenting.

Men jag vet att jag har varit ett egoistiskt svin, att jag inte brytt mig om någon annan än mig själv, bara mig själv, ingen annan än mig själv... Jag vet att jag svikit, ljugit och låtsats inför alla jag känner, inklusive mig själv. Jag vet att jag inte har menat att göra det, att jag inte ens har sett att jag gjort det, men att jag har gjort det ändå.

Och nu kommer resultatet. Nu står jag ensam, precis som jag ville, precis som jag var rädd för. Ingenting, var vad jag kämpade för, strävade för och ingenting är vad som finns kvar.

Jag har packat en väska, redo att ta nästa steg, vilket det än är, vart det än bär. Hoppas att ingenting inte är allt som väntar på mig när jag kommer tillbaka. Hoppas att ingenting inte finns kvar överhuvudtaget. Jag brukade vara Annie, nu är jag ingenting.

Och det slår mig att jag är modig, att jag är stark, att jag är feg och svag och rädd. Det slår mig att kanske, kanske är jag ingenting av det där, och kanske allt på en och samma gång.

Väntan leder ingenvart, ingenstans, ja, till ingenting. Kontrollen som fanns, som styrde, som var allt, är ingenting, fanns aldrig, finns inte.

Jag önskar att du vore här, du som alltid visste bättre, som visste var gränserna går och var vägen tar slut. Att du skrek åt mig, så som du brukade, och lät mig gå. Ingenting finns kvar som låter mig gå, så jag går, fortsätter sträva framåt, efter ingenting. Letar efter hemliga tecken och osynliga svar men de finns inte där. Ingenting finns kvar. Inte du, som var allt, inte jag som blev till ingenting.

Har packat en väska och väntar på ett svar, ett hemligt meddelande, ett tydligt bevis. Jag är för ung, för smart, för stark, men i slutändan spelar det kanske ingen roll och jag vågar inte ta risken. Det är en tidsfråga och ingenting mer, men jag har ögonen öppna, lyssnar, lyder och väntar in svar tills jag vet, nästan definitivt, att det är dags. För ingenting håller mig varm när jag är alldeles kall, ingenting ger mig styrka när jag är alldeles svag, och ingenting kan hindra mig från att släppa taget, men det får det inte för jag går snart, låser dörren och tar bussen med min packade väska. Ingenting får inte hindra mig när det är dags att välja att vara stark, att ha mod, att klara sista biten.

Ingen sade att det var rätt, att det var fel, att det var lätt eller svårt. Jag var tvungen att bestämma alldeles själv. Jag tror att jag valde rätt, men det trodde jag förra gången också. Jag tror att jag var tvungen att säga stopp, att säga nej, att inse att ingenting inte kan bära mig länge till. Lyssnar på pulsen, på kroppen, i tystnaden... Det är en tidsfråga, en diffus sådan, men jag väntar... Kan inte ljuga längre. Jag vet vad jag gör, jag vet att det inte fungerar för evigt. Jag vet att det är nu jag verkligen måste vara stark, att det är nu den svåra biten kommer. Är inte redo, kommer aldrig att vara det, men konsekvenserna av att inte ens försöka är inte värda det. Jag är fortfarande ung. Jag har hela livet framför mig. Livet eller ingenting. Men jag vill inte välja ingenting längre.

FRYSER!!! Hyresvärdar måste vara sjuka i huvudet som tror att man klarar sig på 21 grader celsius på morgonen. Jag vill dricka en stor varm kopp te men skall ta fastande blodprov idag så tror inte jag får göra det. Känner inte alls för att cykla till sjukhuset i det iskalla dimmiga blöta vädret. Vad har jag för val? Buss? Så dyrt!

Drömde inatt att jag lämnade bort mina katter till Peter och att de skaffat kattlucka så katterna sprang iväg och jag var tvungen att åka och hämta Isola (som för övrigt fått en bebis) hos någon crazy catlady som tagit tillvara på henne för jag saknade henne så mycket. Knäppt. Sedan drömde jag att jag fått RIKTIGT bra fotografier på någonting som team rocket (ja, de från pokémon) ville köpa av mig och de erbjöd knark i utbyte mot bilderna men jag tackade nej och sade att de ändå inte har några bra grejer.

Vägrade vakna av alarmet. Kunde ju inte somna igår så var vaken alldeles för länge och tittade på en dokumentär om en nittonårig tjej som bara åt potatischips och potatismos men jag blev bara hungrig så jag fördrev tiden att göra mensas provtest. Trots min trötthet fick jag full pott. Det tror jag att de flesta får. Det var liksom frågor såsom om du har en svart triangel och en vit triangel, sedan en svart fyrkant och en vit fyrkant, vad följer efter svart cirkel? Löjligt. Vem får INTE alla rätt på det. De samlar ju bara kandidater för att göra provet och tjäna pengar på dem. Ungefär som utslagsfrågorna till "Vem vill bli miljonär". De är ju inte svåra alls.

Skall snart springa iväg mot bussen. Jag längtar efter en varm kopp kaffe i cafeterian efteråt. BRRRRRR...

Can't you hear me falling an endless fall?
Can't you hear me calling a neverending call?
Can't you see me bleeding?
I'm losing control
Can't you see me dying?
I'm dying alone

Skräckslagen inför dagens blodprov. Har inte kunnat somna ännu. Ligger och försöker se lite film och koppla av. Lyssnar på lite musik samtidigt. Fastande efter klockan 22 som jag skall, om nu inte rökning måste räknas bort vid fasta. Har varit uppe och rökt typ tre gånger efter läggdags. Men i så fall får de faktiskt ange det.

Provtagningsremissen fick jag, stoppade i fickan och när jag kom hem och vecklade ut den såg jag att det stod "remissen får ej vikas" så får se hur det går med det. Det är nog okej ändå, den är inte helt vikt utan mer böjd liksom. Känns skönt att jag har någon med mig imorgon för jag vet inte alls hur man gör eller vart man skall gå eller någonting. Största problemet blir hur jag tar mig dit. Brukar ju cykla när jag skall någonstans för jag har inget busskort (det kostar tusen spänn och jag måste spara så mycket pengar som möjligt för att kunna betala sjukvårdskostnader som följer) men frågan är om jag kommer att vara i skick för att cykla idag eller om jag kommer att vara svimfärdig som vanligt när det gäller nålar som skall perforera min stackars bleka hud (jag måste cykla till solariet så fort jag har tid och råd). Jag har ju till min fördel att mina ådror är ovanligt synliga nu för tiden i alla fall.

Har ställt klockan på typ fem så jag kan bestämma mig imorgon om jag skall gå eller cykla. Det är typ fyra timmar tills dess men det skiter jag i. NERVÖS som sagt. STICK INTE I MIN HUD! Har inte tagit blodprov sedan jag var typ arton. Piercar mig till och med oftare (vilket är mindre otäckt eftersom de inte TAR UT någonting ur mig, rören är ju definitivt största skräcken).

Men jag SKALL HA MIN REMISS ERA FUCKERS! Det handlar om liv och död och hela tynden av sten som pappa berättade för mig om när jag var femton (ni trodde att jag inte lyssnade, men jag vågade bara aldrig bry mig). Ingen kunde stoppa mig, inte ens jag själv, och jag var tvungen att inse det och ta mina egna beslut. Annars kommer det gå på repeat in i döden. Jag vill inte det. Jag vill veta att det är jag som bestämmer över mitt eget liv. Jag vill inte ljuga för alla jag älskar.

Tack till Amanda som hjälpte mig ringa och följde mig dit! Tack till Madoledinken som håller mig i handen idag när jag tar proverna! Tack till Erwin som inte trodde på mina lögner och som hjälpte mig hitta den information jag aldrig ens bad om. Och allra mest: tack till alla jag älskar, som ger mig någonting att kämpa för!

Jag önskar att jag var fantastiskt stark. Jag vet ju vad de säger: "Du är stark! Du klarar det här!" men de vet ingenting. Det är ju det jag inte gör. Visst kan jag finna mig själv upprymd av någon slags otrolig styrka inombords. Jag kan göra det här! Jag kan samla modet och sen då? Det rinner ur mig som ur ett såll. Har jag kanske inte kämpat hela livet för att få stå där och säga att "Yes, jag lyckades!"? Likväl, när jag står där är jag endast rädd. Det blev fel... eller åtminstone blev det inte helt rätt, men jag kan inte ta tillbaka det nu.

Det enda jag kan göra är att hoppas att där inte finns någon högre makt som betraktar och dömer mina handlingar, för vad spelar det för roll i slutändan om allt varit förgäves och jag inte lärt mig någonting? Kan någon säga att jag gjorde fel i att ta den enda väg som någonsin fanns? Jag ville bara veta att jag var bra nog som jag är.

Man står där och har bestämt sig, efter alla dessa år, helt säker på att det är dags att göra upp nu, en gång för alla, att ta över...
Så säger de inte ja, de säger inte nej, de står där och accepterar att det är som det är utan att gå vidare med det och allting står alldeles stilla.
Man hinner tänka tusen tankar "är det värt det?" "gör jag rätt?" och när man tänkt klart har fortfarande ingenting hänt, och då blir man alldeles rädd, medveten om att det är en fråga om liv och död och man blir fullkomligt ignorerad fastän ingen någonsin menade att det skulle vara så.

Som den där Anglian som stod på gräsmattan bakom huset. När man efter alla dessa år bestämt sig för att putsa upp den och byta ut växellådan får man ingen ny tid till besiktning, det är fullbokat i en månad framöver. och man måste åka och handla men man får inte. de menar såklart inte att någon skall råka illa ut, men de kan inte göra någonting. de kan inte pressa in mer i sitt pressade schema. de kan inte ens låna dig ett busskort. De säger "om det är så viktigt just nu, varför kom du inte tidigare?" men på den tiden var det inget problem att Anglian inte startade. Då körde man fortfarande sin Volvo med stort bagageutrymme.

Poängen är att när man väl bestämt sig är vägen alltid så mycket längre. Man kan gå i flera år och titta på någonting och tänka att "äh, det löser sig" men när man väl försöker lösa det skall all respons gå via månen i ett vadderat kuvert och man försöker samla mod, intala sig att man gör rätt trots att ingen säger det, för man vet att man inte kan låtsas längre, och hela vägen känns så fruktansvärt lång. Det känns som att de ljuger och skrattar en i ansiktet och man blir så arg för att man ens försöker när ingen tar en på allvar. och man vet att man inte orkar längre, men på något vis går dag för dag ändå.