kimiko

Sitter och kikar efter en Sphynx eller Cornish Rex som vill flytta hem till mig nu när jag bor ensam igen. Har tid, plats och allt annats som krävs för en sådan liten filur så tänkte att det nog kanske var dags nu. Har ändå tänkt på det länge. Fast känner att det är viktigare att det är RÄTT katt än att det är EN katt, annars hade den nog varit i min lägenhet för länge sedan.

Kikar också efter ny lägenhet ifall det skulle finnas en som kostar lite mindre eller en som kostar lika mycket men är bättre.

Annars... går i skolan. Har varit på semester i några dagar och fått ett par vinterskor och ett par gardiner. :)

And it’s alright
I’m alright
I want to be ok
I’ve seen it before
This eyesore,
it’s me
(Maria Mena - eyesore)

Glad... Det är så jag beskrivs av folk som känner mig och folk som inte känner mig. Glad; en beskrivning som följt efter mig hela livet. Jag är tillverkad av skratt och leenden. Jag är född i något slags euforiskt lyckorus. Jag är vild, galen och alltid lycklig. Det är jag.

Vem undrar någonsin ifall det bakom det kroniska leendet finns lite mer än så? Vem skulle egentligen tro att under den konstanta lyckan kanske finns någonting annat ändå? Men jag känner.

Jag är kanske världens mest självständiga och lyckliga tjej. Jag lever kanske ett helt perfekt liv med precis allt jag kan önska mig. Samtidigt flyr jag från livet med andan i halsen och tårar i ögonen. Ingen bryr sig om att fråga hur jag mår. Ingen bryr sig ens om att ta reda på ifall jag lever. och om jag skulle ramla i duschen och slå huvudet i badkaret skulle jag hinna ruttna innan jag upptäcktes. Jag bor alldeles ensam med sisådär 75% av dygnet på mig till att gråta. Klart som fan jag ler varje gång jag går utanför dörren. Klart som fan jag är lycklig när andra ser. Jag vill ju inte skrämma bort dem. Ingen älskar någon som inte är lycklig. Så är det och det får vi leva efter.

Det sägs att i slutändan är vi ändå alltid ensamma. Jag vet. För precis just vid de tillfällena då vi behöver någon är de ändå alltid upptagna, ej anträffbara, arga på oss eller helt enkelt bara oförstående. Precis när vi behöver någon så finns de inte där. De gör det inte för att göra en illa eller för att de menar det. Det råkar bara vara världssämst timing. Jag hoppas det åtminstone. Jag hoppas att det faktiskt finns folk omkring mig som bryr sig, men som råkar vara just upptagna eller glömska.

Sedan i februari har jag försörjt två personer på min inkomst, mig och min dåvarande sambo. Jag har betalat hyran. Jag har betalat mat och räkningar. Jag har till och med tagit pengar från mitt sparkonto vid vissa tillfällen för att ha råd att försörja två personer, underhålla och nära dem. Jag jobbade i sommar för att ha råd att överleva sommaren. Likaså gjorde han. Så fort han fick pengar så att han kunde göra rätt för sig stack han. Jag står kvar alldeles ensam. Med alla utgifter men utan pengar. Man hade förväntat sig lite stöd.

När jag sitter och vänder på mina enkronor och önskar att jag hade en krona till så jag kunde gå in på stjärngodis och köpa en dricka för sex kronor (trots att det är billigare att köpa två för en tia för jag har inte en tia) sitter han på spice 'n rice och äter gott. Jag satt och väntade på honom hela lunchrasten men han ignorerade mina sms, smet ut bakvägen och låtsades att han inte visste om att jag fanns där.

När jag sitter och funderar på om jag kommer att ha råd med mina vinterskor som kostar 149 kr på H&Ms barnavdelning sitter han och funderar på vilka andra nöjen han skall lägga sina pengar på, utöver sin resa till raveparty i holland. Jag har aldrig krävt ersättning för att jag försörjde honom hela våren och större delen av vintern. Jag har aldrig ens bett om det. Men någonstans inombords hoppades jag att allt det jag gjort för honom skulle betyda någonting när jag behöver hjälp men jag betyder ingenting. Han sitter på sina tusenlappar och planerar kul saker som inte involverar mig. Gör det ont inombords? Jag försöker låtsas att det inte känns. Jag försöker behålla en kall och lugn attityd medan han skär mig i strimlor med oslipad sax. och han säger att han älskar mig? jag vet inte vad som gör mest ont.

men det är okej. jag mår bra. jag är alltid glad. jag vill falla ihop död på golvet på min nya lägenhet. men jag har inte råd med någonting sådant. för jag har inte ens råd att köpa ett paket ibumetin ifall jag skulle ha ont i huvudet. och faktum är att hur ont det än gör så har jag alltid hoppet. det kommer aldrig att överge mig. jag kommer alltid att fortsätta hoppas att morgondagen väntar på mig utanför dörren och att en dag står jag på stranden i LA och lär mig surfa precis som jag drömmer om. och jag tror att det är det där hoppet som gör mig till en glad person. jag kommer ständigt att hoppas på det allra bästa även om allting känns omöjligt och hur lite jag egentligen tror på det innerst inne och det är hoppet som gör att jag lever även när det känns som att det inte ens är värt att kallas liv.

ursäkta sorgset inlägg. sådant går över. och det känns bättre att skriva ned det. det känns som att jag överlämnar det till någon annan fastän allting ändå bara hänger på mig. det är bara jag som kan bestämma hur mitt liv ser ut. allt som händer är det bara jag som kan bestämma hur det skall sluta. och jag försöker.

Hösten är så vacker att man måste hata den genom varje genomfruset andetag, där man står med blåfrusna fingrar och tjock vit halsduk bland färgerna på marken.
och var det poeten inombords som grät över att karlavagnen fanns kvar precis där vi lämnade den? Jag vet inte för hon bor någonstans i en nymålad akrylmålning och drömmer om saker som inte händer förrän om en och en halv vecka och jag tror att hon trivs där, för under tiden sitter jag på ett flygplan till Los Angeles med citrontuggummin och utan anteckningsblock, för vem vill någonsin stanna och dokumentera någonting som är fantastiskt när det kan sluka tid som kan upplevas?

Världen är så oerhört vacker när man stannar för att tänka, så låt oss leva lyckliga och hatiska i en värld som är alldeles ful!

Låt solen lysa mig i ögonen genom de glömda solglasögonen en stund till. För jag har inte tid att stanna. Jag är upptagen med att le.

Jag är bara en av alla drömmare som vill leva lycklig i alla mina dagar oavsett hur ont det gör.

Jag låg i sängen inne i min lilla sovrumsvrå och viskade lögner till mig själv med tårarna rinnande längs kinderna. Jag fantiserade hejdlöst om saker som aldrig någonsin kommer att vara verklighet igen. Jag jagade drömmar med bara fingrarna och jag ljög för mig själv och lovade tröstande saker som var så långt ifrån sanningen som bara gick. Inte för att fortsätta riva sönder mig i bitar utan bara för att hoppet är det sista som ger upp oavsett vad man tror på och oavsett vad som verkar rimligt. och jag somnade alldeles lugn.

och lugnet förvandlades till suturtejpen som höll mig samman och jag reste mig från stridsplatsen och gick vidare. och allt det som bara kunde vara lögner förvandlades till sanningar som om de varit det från allra första början. och hoppet, det som lovar att det kommer att bli solsken igen hur mycket det än regnar, det som lovar att hur ont det än gör är det värt att uthärda, det som lovar så mycket som ibland låter som ren jävla bullshit men som slår tillbaka som om det vore ödet, det rycker en i armarna tills man än en gång står på benen. det drar i håret tills man sträcker på ryggen. och sedan knuffar det en ned för en stentrappa rakt in i famnen på allt det man trodde var helt förlorat.

Så jag tog mina drömmar, fångade dem med håv, och målade dem i glada färger. För med smaken av baileys och med doftljus som enda belysning, och med "je sais pas" och "sundance kid" i högtalarna, och den välbekanta doften av akryl och ny duk är man ganska nära himmelen.

och så länge som du finns kvar någonstans, om än långt bort, kommer ensamhet aldrig mer att göra ont. och att vara tillsammans med dig är som att tillfriskna från feber. och så länge som du finns kvar när jag kommer tillbaka är ensamhet ingenting mer än frihet.

Professor i Litterär gestaltning söktes på platsbanken av Göteborgs universitet. Det vill jag bli. Inte bara låter professor fantastiskt häftigt utan att i just litterär gestaltning bli detta är lite som att erkännas som en mästerförfattare; en sann ordkonstnär. Det är jag. Den titeln är framtiden.

Egentligen har jag ingen lust att gå högskola och jag har funderat på varför jag egentligen gör det.
För att betala hyra eftersom jag inte fick något jobb och inte vill flytta är en första tanke. Men väljer jag egentligen högskola? Det är inte helt självklart egentligen.

Varför? För att jag inte blev kändis. Varför blev jag inte det?
Jag var inte ambitös nog. Jag hade kunnat skriva en bok och skicka in till ett bokförlag. Jag hade kunnat ta seriösa bilder på mig och skicka in till en modellagentur. Jag hade kunnat starta ett band och börja ha spelningar och sprida musiken. Jag hade kunnat gå på mina lektioner på bäckäng så jag hade kunnat bli dansare. Men jag gjorde det inte. Jag var inte ambitös nog. Möjligheterna låg bara där och jag tittade inte ens åt dem.

Det är för sent nu och jag föredrar att vara personen som ser vad jag gjorde istället för vad jag inte gjorde. Så vad gjorde jag egentligen istället?

Jag fann mitt livs kärlek och ägnade tid åt honom. Jag flyttade in i och byggde upp ett hem tillsammans med den jag älskade. Det är inte heller helt fel. Det gav mig varken pengar, jobb eller kändisskap men det gjorde mig lycklig och jag älskade varje sekund av den tiden. Jag kände mig trygg och stark och jag växte i mig själv till en ny bättre människa (dessvärre begår den nya människan stora misstag precis som den gamla). Jag lärde mig mycket och jag måste erkänna att jag hellre hade levt kvar i den tiden än blivit känd och rik. Det var det bästa som någonsin hänt mig.

Nu har jag förlorat det och det tycker jag är synd men jag kan inte tvinga någon annan att älska mig. Jag tänker ägna kommande tid åt att studera som besatt och kanske även åt att försöka förverkliga mina drömmar. Det finns nästan ingenting som är omöjligt om man verkligen, verkligen försöker, och det skall jag göra. Dessutom är det fler som vill ha en om man är känd och rik. Större urval. Fantastiskt! Jag kan ha egna groupies! :)

Har sett Harry Potter och hemligheternas kammare och skall sova nu för imorgon är en lång dag då jag skall prova jeans och se på bio och kanske även jobba lite.

Idag har jag blekt håret (utväxten) och färgat slingor (mörkblont med halva verkningstiden), klippt och rakat ögonbrynen och sedan färgat dem. Dessutom har jag köpt ny badrumsvåg och till och med vågat testa nytt märke på schampo och balsam.

Att bära kassarna gick alldeles utmärkt. Var tvungen att springa ned och träffa min lillebror så jag drog med mig pantflaskorna och passade på att handla.

Helgen har varit fantastisk. Har verkligen saknat Liza och det var super(!)trevligt att ses igen.

Sitter just nu i soffan i vardagsrummet och har redan glömt av vad jag tänkte skriva.

Om konsten att frysa när det är tjugofyra grader i skuggan:
Placera sängen på solsidan vid ett fönster som är stängt.
Sov med täcke.
Vakna och gå ut på balkongen för att röka.
Brrrr...

Vaknade vid halv tolv och Liza hade inte ringt så jag hoppade upp ur sängen tänkte: ohshit, snart kommer hon hit och jag har varken tömt askkoppen eller torkat av bordet.

Har suttit och slarvat bort tiden i en timme och har inte gjort någonting. Serverade mig mitt sista glas saft och insåg att jag behöver handla så jag skrev en inköpslista:
2x pepsi max
1x fun light amazing grape
1x fun light tropical fruits
1x minimjölk

Sedan slog det mig att jag skall bära allt det där också. Hur då? Önskar att jag hade lite mer sambo just nu, för bärandets skull. Jag är bara en svag flicka. Men jag har ju handlat på systembolaget själv många gånger, mängder av bara drycker. Det är mest en förtroendegrej. Jag litar inte på mig själv ibland. Att jag verkligen skulle kunna bära mängder av matvaror och drycker upp för hela backen. Som om jag aldrig burit mycket och tungt tidigare. Jag har gått på Bäckäng. Jag vet inte vad jag hade i väskan då, på den tiden, men den var i alla fall tyngre än mina systemetkassar. Jag var mästare i att ha sönder väskor bara genom att packa dem för tungt och fullt.

Och i kylen står en flaska bubbelvin till Amanda som grattis-till-lägenheten-present men kunde inte direkt lämna över den mitt på stan, och nu har Björklund kommit hem och Amanda är så lyckligt kär och ganska söt bara av det faktumet. Minns Madoles inflyttningsfest (tror jag) när hon hade med sig någon kille. Det var inte par-Amanda. Det var singel-Amanda som hade med sig någon. Nu är det par-Amanda som är jättekär. Det är skitsött.

Men idag hursomhelst kommer Liza hit hela vägen från Strömstad bara för min skull (eller egentligen skulle hon hit ändå, men det låter mer rörande om jag låtsas att det är för min skull hon kommer) och det blir vin och dans och konstiga hårdrockare (sägs det!).

Sitter iförd shorts, dricker iskall saft med isbitar och fryser. Skall snart springa och handla.