kimiko

Jag låg i sängen inne i min lilla sovrumsvrå och viskade lögner till mig själv med tårarna rinnande längs kinderna. Jag fantiserade hejdlöst om saker som aldrig någonsin kommer att vara verklighet igen. Jag jagade drömmar med bara fingrarna och jag ljög för mig själv och lovade tröstande saker som var så långt ifrån sanningen som bara gick. Inte för att fortsätta riva sönder mig i bitar utan bara för att hoppet är det sista som ger upp oavsett vad man tror på och oavsett vad som verkar rimligt. och jag somnade alldeles lugn.

och lugnet förvandlades till suturtejpen som höll mig samman och jag reste mig från stridsplatsen och gick vidare. och allt det som bara kunde vara lögner förvandlades till sanningar som om de varit det från allra första början. och hoppet, det som lovar att det kommer att bli solsken igen hur mycket det än regnar, det som lovar att hur ont det än gör är det värt att uthärda, det som lovar så mycket som ibland låter som ren jävla bullshit men som slår tillbaka som om det vore ödet, det rycker en i armarna tills man än en gång står på benen. det drar i håret tills man sträcker på ryggen. och sedan knuffar det en ned för en stentrappa rakt in i famnen på allt det man trodde var helt förlorat.

Så jag tog mina drömmar, fångade dem med håv, och målade dem i glada färger. För med smaken av baileys och med doftljus som enda belysning, och med "je sais pas" och "sundance kid" i högtalarna, och den välbekanta doften av akryl och ny duk är man ganska nära himmelen.

och så länge som du finns kvar någonstans, om än långt bort, kommer ensamhet aldrig mer att göra ont. och att vara tillsammans med dig är som att tillfriskna från feber. och så länge som du finns kvar när jag kommer tillbaka är ensamhet ingenting mer än frihet.