Som hagel
Usch... Idag skulle ha varit dagen då jag i lugn och ro satt i solskenet medan tvätten låg i tvättmaskinen. Istället har det varit totalt skitmycket stress över idioten som stal vår tvättid och var hemskt otrevlig. Därefter har jag hunnit sola lite, handla lite och ge min mamma en mors-dags-blomma trots att jag egentligen ville ge någonting personligare än en blomma, men jag har inte hunnit med. Jag hinner ingenting.
Har suttit och gråtit sedan jag kom hem över att det är tre dagar kvar till balen och mina naglar är korta och fula, över att min lillebror kanske får en tredje moped medan jag inte ens är värd en cykel (så är det ju inte egentligen och det är både hemskt och orättvist att hans moped blivit stulen men han har faktiskt någonting att ta sig fram på, en annan moped även om den är sämre och tråkigare så har han åtminstone en, jag hade aldrig ens en moped och jag har tjatat om den där jävla cykeln i flera månader och det KÄNNS så, det känns till och med otrevligt att fortsätta fråga om cykeln, dessutom får dessa tankar mig att känna mig som världens största egosvin!), över att min pojkvän är sur hela tiden, över att jag inte ens kan tvätta mina kläder utan att behöva ta massa skit, över att min dator bara krånglar, över att jag inte har plats för min backup någonstans, över att min pojkvän bara sitter och spelar datorspel hela tiden, över att mina vänner säkert tröttnat på mig för att jag inte följde med och festade, över att mitt löshår jag skulle haft till balen är skitdåligt och jag inte har råd med riktigt, över att jag inte har råd att köpa mig en cykel så jag kan ta mig till solariet imorgon och så jag kan åka och handla när jag vill eller cykla hem till kompisar, över att jag inte vet om jag kommer att få något jobb eller om jag ens kommer in på högskolan i höst, över att jag är helt stressad och inte hinner med och inte orkar hinna med och över att jag inte står ut med mig själv i all stress och det känns som att allt som går fel är mitt fel (och det är det säkert, men inte på det sättet).
Ligger vid datorn på golvet så att armbågarna gör ont av det hårda golvet. Försöker ta en sak i taget och att njuta av mitt glas med cola. Om två veckor kommer den värsta stressen att vara över. Jag skall orka med tills dess för att jag vet att det kommer att gå över, men just nu känns det som att jag går i tusen bitar och faller som hagel över vardagsrumsgolvet. Jag längtar inte ens till balen längre. Jag vill bara hinna med.
Har suttit och gråtit sedan jag kom hem över att det är tre dagar kvar till balen och mina naglar är korta och fula, över att min lillebror kanske får en tredje moped medan jag inte ens är värd en cykel (så är det ju inte egentligen och det är både hemskt och orättvist att hans moped blivit stulen men han har faktiskt någonting att ta sig fram på, en annan moped även om den är sämre och tråkigare så har han åtminstone en, jag hade aldrig ens en moped och jag har tjatat om den där jävla cykeln i flera månader och det KÄNNS så, det känns till och med otrevligt att fortsätta fråga om cykeln, dessutom får dessa tankar mig att känna mig som världens största egosvin!), över att min pojkvän är sur hela tiden, över att jag inte ens kan tvätta mina kläder utan att behöva ta massa skit, över att min dator bara krånglar, över att jag inte har plats för min backup någonstans, över att min pojkvän bara sitter och spelar datorspel hela tiden, över att mina vänner säkert tröttnat på mig för att jag inte följde med och festade, över att mitt löshår jag skulle haft till balen är skitdåligt och jag inte har råd med riktigt, över att jag inte har råd att köpa mig en cykel så jag kan ta mig till solariet imorgon och så jag kan åka och handla när jag vill eller cykla hem till kompisar, över att jag inte vet om jag kommer att få något jobb eller om jag ens kommer in på högskolan i höst, över att jag är helt stressad och inte hinner med och inte orkar hinna med och över att jag inte står ut med mig själv i all stress och det känns som att allt som går fel är mitt fel (och det är det säkert, men inte på det sättet).
Ligger vid datorn på golvet så att armbågarna gör ont av det hårda golvet. Försöker ta en sak i taget och att njuta av mitt glas med cola. Om två veckor kommer den värsta stressen att vara över. Jag skall orka med tills dess för att jag vet att det kommer att gå över, men just nu känns det som att jag går i tusen bitar och faller som hagel över vardagsrumsgolvet. Jag längtar inte ens till balen längre. Jag vill bara hinna med.
Tvätttider är heliga!
Så jävla arg! Hade bokat tvättid så när jag kom ned för att tvätta på min bokade tvättid så var det redan tvätt i maskinerna och i torkrummet. Jag lyckades efter ett bra tag lista ut hur man avslutar ett pågående tvättprogram och sedan tog jag ut alla kläder ur maskinerna och lade i en vagn. Var tvungen att torka golvet eftersom det rann från kläderna. Alltså massa extra jävla jobb för mig.
Satte upp en lapp där det stod "Vi skulle uppskatta att få tvätta på vår BOKADE tvättid, MVH vi som bokat denna tvätttid". Arg som fan! Tog torkrumsnyckeln men lämnade öppet så idioten kunde hämta sina kläder.
Kom ned efter femtiosex minuter för att hämta vår tvätt och lägga in en ny maskin och idioten hade fortfarande inte hämtat sina kläder från torkrummet så jag fick ta ned dem och lägga dem på en till vagn i tvättstugan = ännu mer extra jobb för mig!!!
När jag sedan kom ned för att hämta den andra maskinen är lappen sönderriven. Sedan kommer hon in och är sjukt otrevlig mot mig för att jag TVÄTTAR PÅ MIN BOKADE TVÄTTID! VADFAN!? Jag tar studenten om tolv dagar och har inte tid att boka om mina tvättider för att hon tar dem!!! Så hon fick en ordentlig jävla utskällning men fortsätter vara otrevlig och jag blir bara mer och mer arg och inrusande kommer trivselvärden som undrar vad som i hela friden pågår. Men hon stod helt på min sida eftersom det inte var jag som gjort fel.
JAG ÄR SÅ ARG! Skall snart ned och hämta min tvätt från torkrummet. Jag har för i helvete all rätt i världen att tvätta på min bokade tvättid! Varför kan folk inte respektera detta?! Hur fan kan folk med att gå upp tidigt på morgonen och stjäla en bokad tvätttid och sedan vara otrevliga dessutom?!?!?!
Satte upp en lapp där det stod "Vi skulle uppskatta att få tvätta på vår BOKADE tvättid, MVH vi som bokat denna tvätttid". Arg som fan! Tog torkrumsnyckeln men lämnade öppet så idioten kunde hämta sina kläder.
Kom ned efter femtiosex minuter för att hämta vår tvätt och lägga in en ny maskin och idioten hade fortfarande inte hämtat sina kläder från torkrummet så jag fick ta ned dem och lägga dem på en till vagn i tvättstugan = ännu mer extra jobb för mig!!!
När jag sedan kom ned för att hämta den andra maskinen är lappen sönderriven. Sedan kommer hon in och är sjukt otrevlig mot mig för att jag TVÄTTAR PÅ MIN BOKADE TVÄTTID! VADFAN!? Jag tar studenten om tolv dagar och har inte tid att boka om mina tvättider för att hon tar dem!!! Så hon fick en ordentlig jävla utskällning men fortsätter vara otrevlig och jag blir bara mer och mer arg och inrusande kommer trivselvärden som undrar vad som i hela friden pågår. Men hon stod helt på min sida eftersom det inte var jag som gjort fel.
JAG ÄR SÅ ARG! Skall snart ned och hämta min tvätt från torkrummet. Jag har för i helvete all rätt i världen att tvätta på min bokade tvättid! Varför kan folk inte respektera detta?! Hur fan kan folk med att gå upp tidigt på morgonen och stjäla en bokad tvätttid och sedan vara otrevliga dessutom?!?!?!
20 år att ta igen...?
Vaknar till ibland som från ett drömlikt tillstånd och möter verkligheten som en iskall hink med vatten.
Inser plötsligt att jag bara går i skolan i två veckor till. Vill inte riktigt inse det. Vill inte tänka på att om två veckor är jag arbetslös och inte studerande. Det är faktiskt en lite jobbig tanke. Arbetslös. Jag har ju aldrig haft ett arbete bortsett från en vecka här, två veckor där, men aldrig tidigare har jag varit någonting så vemodigt betonat som arbetslös. Ord som slutar på lös är i allmänhet rätt så dåliga ord att samla på. Arbetslös, laglös, sanslös... Jag vet inte. Jag avser inte börja samla på dem heller. Jag tänker bara på världens vackraste, mysigaste lägenhet som inte bara är en lägenhet eller platsen jag bor på utan faktiskt mitt hem. Det är hit jag längtar när jag är någon annanstans i världen. Det är alltid här som är hem.
Idag satt jag på bussen till stan då Amanda ringt och ville ha sällskap i knalleland. Jag var tvungen att hämta upp lite papper av henne om inte Pontus skulle hinna med (han övningskörde) och jag var tvungen att tacka nej till att sola med mamma eftersom jag omöjligt orkade eller hann åka till Byttorp om jag ens hade vetat hur jag skulle ta mig dit (är det norrbybussen eller tullenbussen eller måste man oavsett ta en lång jävla promenad?) och egentligen behöver jag sola men jag har inte tid. Två prov idag. Två prov på torsdag. Var tvungen att åka till maxi och hämta posten eftersom våra skrymmande brev tydligen kommer dit nu för tiden istället för till AllLivs (jag är inte förvånad då de avvisade kunder som ville hämta sina brev därför att personalen pratade i telefon). Där jag satt på bussen såg jag en gammal vän i förbifarten, vinkade lite hastigt, och det slog mig att jag inte ens har kvar hans telefonnummer i min mobiltelefon. Det är inte så konstigt egentligen eftersom jag bytt mobiltelefon och simkort ganska nyligen i all hast och bara har ett tiotal kontakter. En känsla av dåligt samvete slog mig över att jag inte ringt honom, över att jag tvekade över att ens komma till knalleland med Amanda, att jag inte tror att jag vare sig kommer att hinna eller orka följa med på grillfest på lördag. Jag känner mig som något av en svikare. Är jag det? Jag förstår bara inte hur jag skall hinna med.
Då har vi studenten. Jag måste köpa en silverpenna att skriva i mössan med. Jag måste laga mina spetsleggings, eller köpa nya, eller gå utan. Jag måste omplanera champagnefrukosten då ingen verkar ha koll på någonting. Jag måste... Jag minns inte ens vad jag måste. Till balen måste jag prova sminkningar, dubbelkolla frisörtidsbokning, fixa naglarna, fixa någon form av fordon att åka i (varför känner jag ingen som äger en häftig bil!?), gå in skorna, sola massor, färga håret, sy om hårförlängningen (med rätt färg på tråden!). Jag vet inte ens hur jag skall hinna med allt för innan dess har jag engelska, franska, mediekunskap, mediekommunikation, mediaproduktion, fotografisk bild B som jag måste extrakolla ifall jag har lämnat in alla uppgifter till. Jag har en uppsats kvar och två prov och två portfolios och jag måste fråga Erik igen hur det egentligen ligger till i Fotografisk bild B-kursen. Jag måste ta tag i Engelskläraren och skrika honom i örat att "Jag har faktiskt fått nog nu, tala om för mig om jag kommer att få något jävla betyg för jag har väntat sen före jul på mitt jävla betygssamtal och jag vill bara veta vad jag kan göra för att få ett betyg!". Jag måste göra två franskaprov till och jag känner mig helt förlorad i franska termer och småord jag glömt av sedan länge.
Dessutom skall man alltså hinna boka tvättid och faktiskt hinna tvätta på utsatt tid (hur i jesu namn då? jag har inte ens tid över för att BOKA tvättiden), träffa vänner (förlåt att jag nämner er i samma mening som tvätten!), umgås med pojkvännen, besöka föräldrarna, planera student-bal-födelsedag-begravning-efter-att-jag-dött-av-stress-och-hjääääälp?
och å ena sidan längtar jag tills allt är över, och å andra sidan vill jag bara vara kvar här och nu för tanken på framtiden gör mig panikslagen!
Idag kom mina nya tröjor på posten. Min "boys are stupid throw rocks at them"-t-shirt och två andra t-shirtar. Jag skall ha på mig nämnd t-shirt imorgon till mina rosa velourshorts, och så skall jag ha på mig mina nya skor. Jag köpte nämligen ett par nya skor idag eftersom mina vackra vita keds med röda stjärnor inte klarade fler år nu och tårna började titta ut och mina mörkblå maxi-ballerinas med vita prickar, röda sömmar, randig rosett och öppen tå, har helt och hållet tappat formen efter bara typ tio användningar. Mina rosa från H&M klarade inte ens en hel sommar och jag orkar inte gå runt i högklackat eller träningsskor. Jag MÅSTE ha ballerinas. Så jag lade ut hela månadsbudgeten och köpte mig ett par ordentliga svarta fuskskinnsballerinas med öppen tå och fin rosett i fram. 49 spänn kostade de! och då hade jag ändå kollat i tre olika affärer efter VADSOMHELSTUNDER200SPÄNN och inte hittat någonting. Riktigt jävla nice. Jag skojade förresten om månadsbudgeten. Vi fick inackorderingstillägget till sist så den ligger på lite mer än 49 spänn även om det mesta åkte raka vägen in på sparkontot för överlevnad av sommaren.
Hursomhelst. Nog prat. Morgondagen: den nya snygga svarta t-shirten, mina nya skor och mina fina rosa velourshorts med sidenrosett fram. Det blir fantastiskt fint! rosa solglasögon och islatte på balkongen! För visst skall det vara fint väder imorgon? Väderprognosen får dock säga vad den vill. Jag glor överlägset på dess vassa regndroppar genom mina stora, snygga solglasögon och ler. På lördag skall jag dricka alkoholfritt vin och låtsas inför tvätten att jag är djup och svår och fruktansvärt poetisk medan jag hänger åtta par grå kalsonger och nynnar på Debussy. Jag skall stå i shorts och solglasögon i torkrummet och låtsas att jag är i Los Angeles där det blåser varmt om mina bara lår och trafiken (värmeaggregatet) överröstar tonerna av Chopin och Percy Faith i mitt huvud.
Om fem dagar (det är över midnatt nu, plötsligt) och några timmar står jag utanför grand hotell iförd silvrig balklänning med tyll och krinolin, med uppsatt hår, välmålade ögon, glitter i halva ansiktet, silverhandskar och bedårande silveraftonväska med strass-stenar matchande mina gigantiska örhängen och mormors halsband. Jag går med högklackade skor och målmedveten blick bakom det charmiga, lyckliga men en smula blyga leendet, med Pontus vid min sida.
Om två veckor står jag med besynnerlig hatt på huvudet och champagneglas i handen och skriker av lycka över att få lämna någonting som förändrat mitt liv för alltid och som jag kommer att sakna med hela mitt hjärta. Jag skall göra det med modig blick och läppglans på läpparna för varje steg framåt är ett steg närmare målet även om jag så måste korsa medelhavet, kanske rentav helvetet (jag tvivlar förvisso på att det kommer vara mindre än ett helvete att korsa medelhavet faktiskt), månen, atlantis... Må vad som vill komma i min väg, för jag går vidare med bultande hjärta och vind i mitt hår... målet? Vi vet inte vad som finns i skattkistan, men varje steg som tas är ett steg närmare. Jag är livrädd men modig och stark.
Inser plötsligt att jag bara går i skolan i två veckor till. Vill inte riktigt inse det. Vill inte tänka på att om två veckor är jag arbetslös och inte studerande. Det är faktiskt en lite jobbig tanke. Arbetslös. Jag har ju aldrig haft ett arbete bortsett från en vecka här, två veckor där, men aldrig tidigare har jag varit någonting så vemodigt betonat som arbetslös. Ord som slutar på lös är i allmänhet rätt så dåliga ord att samla på. Arbetslös, laglös, sanslös... Jag vet inte. Jag avser inte börja samla på dem heller. Jag tänker bara på världens vackraste, mysigaste lägenhet som inte bara är en lägenhet eller platsen jag bor på utan faktiskt mitt hem. Det är hit jag längtar när jag är någon annanstans i världen. Det är alltid här som är hem.
Idag satt jag på bussen till stan då Amanda ringt och ville ha sällskap i knalleland. Jag var tvungen att hämta upp lite papper av henne om inte Pontus skulle hinna med (han övningskörde) och jag var tvungen att tacka nej till att sola med mamma eftersom jag omöjligt orkade eller hann åka till Byttorp om jag ens hade vetat hur jag skulle ta mig dit (är det norrbybussen eller tullenbussen eller måste man oavsett ta en lång jävla promenad?) och egentligen behöver jag sola men jag har inte tid. Två prov idag. Två prov på torsdag. Var tvungen att åka till maxi och hämta posten eftersom våra skrymmande brev tydligen kommer dit nu för tiden istället för till AllLivs (jag är inte förvånad då de avvisade kunder som ville hämta sina brev därför att personalen pratade i telefon). Där jag satt på bussen såg jag en gammal vän i förbifarten, vinkade lite hastigt, och det slog mig att jag inte ens har kvar hans telefonnummer i min mobiltelefon. Det är inte så konstigt egentligen eftersom jag bytt mobiltelefon och simkort ganska nyligen i all hast och bara har ett tiotal kontakter. En känsla av dåligt samvete slog mig över att jag inte ringt honom, över att jag tvekade över att ens komma till knalleland med Amanda, att jag inte tror att jag vare sig kommer att hinna eller orka följa med på grillfest på lördag. Jag känner mig som något av en svikare. Är jag det? Jag förstår bara inte hur jag skall hinna med.
Då har vi studenten. Jag måste köpa en silverpenna att skriva i mössan med. Jag måste laga mina spetsleggings, eller köpa nya, eller gå utan. Jag måste omplanera champagnefrukosten då ingen verkar ha koll på någonting. Jag måste... Jag minns inte ens vad jag måste. Till balen måste jag prova sminkningar, dubbelkolla frisörtidsbokning, fixa naglarna, fixa någon form av fordon att åka i (varför känner jag ingen som äger en häftig bil!?), gå in skorna, sola massor, färga håret, sy om hårförlängningen (med rätt färg på tråden!). Jag vet inte ens hur jag skall hinna med allt för innan dess har jag engelska, franska, mediekunskap, mediekommunikation, mediaproduktion, fotografisk bild B som jag måste extrakolla ifall jag har lämnat in alla uppgifter till. Jag har en uppsats kvar och två prov och två portfolios och jag måste fråga Erik igen hur det egentligen ligger till i Fotografisk bild B-kursen. Jag måste ta tag i Engelskläraren och skrika honom i örat att "Jag har faktiskt fått nog nu, tala om för mig om jag kommer att få något jävla betyg för jag har väntat sen före jul på mitt jävla betygssamtal och jag vill bara veta vad jag kan göra för att få ett betyg!". Jag måste göra två franskaprov till och jag känner mig helt förlorad i franska termer och småord jag glömt av sedan länge.
Dessutom skall man alltså hinna boka tvättid och faktiskt hinna tvätta på utsatt tid (hur i jesu namn då? jag har inte ens tid över för att BOKA tvättiden), träffa vänner (förlåt att jag nämner er i samma mening som tvätten!), umgås med pojkvännen, besöka föräldrarna, planera student-bal-födelsedag-begravning-efter-att-jag-dött-av-stress-och-hjääääälp?
och å ena sidan längtar jag tills allt är över, och å andra sidan vill jag bara vara kvar här och nu för tanken på framtiden gör mig panikslagen!
Idag kom mina nya tröjor på posten. Min "boys are stupid throw rocks at them"-t-shirt och två andra t-shirtar. Jag skall ha på mig nämnd t-shirt imorgon till mina rosa velourshorts, och så skall jag ha på mig mina nya skor. Jag köpte nämligen ett par nya skor idag eftersom mina vackra vita keds med röda stjärnor inte klarade fler år nu och tårna började titta ut och mina mörkblå maxi-ballerinas med vita prickar, röda sömmar, randig rosett och öppen tå, har helt och hållet tappat formen efter bara typ tio användningar. Mina rosa från H&M klarade inte ens en hel sommar och jag orkar inte gå runt i högklackat eller träningsskor. Jag MÅSTE ha ballerinas. Så jag lade ut hela månadsbudgeten och köpte mig ett par ordentliga svarta fuskskinnsballerinas med öppen tå och fin rosett i fram. 49 spänn kostade de! och då hade jag ändå kollat i tre olika affärer efter VADSOMHELSTUNDER200SPÄNN och inte hittat någonting. Riktigt jävla nice. Jag skojade förresten om månadsbudgeten. Vi fick inackorderingstillägget till sist så den ligger på lite mer än 49 spänn även om det mesta åkte raka vägen in på sparkontot för överlevnad av sommaren.
Hursomhelst. Nog prat. Morgondagen: den nya snygga svarta t-shirten, mina nya skor och mina fina rosa velourshorts med sidenrosett fram. Det blir fantastiskt fint! rosa solglasögon och islatte på balkongen! För visst skall det vara fint väder imorgon? Väderprognosen får dock säga vad den vill. Jag glor överlägset på dess vassa regndroppar genom mina stora, snygga solglasögon och ler. På lördag skall jag dricka alkoholfritt vin och låtsas inför tvätten att jag är djup och svår och fruktansvärt poetisk medan jag hänger åtta par grå kalsonger och nynnar på Debussy. Jag skall stå i shorts och solglasögon i torkrummet och låtsas att jag är i Los Angeles där det blåser varmt om mina bara lår och trafiken (värmeaggregatet) överröstar tonerna av Chopin och Percy Faith i mitt huvud.
Om fem dagar (det är över midnatt nu, plötsligt) och några timmar står jag utanför grand hotell iförd silvrig balklänning med tyll och krinolin, med uppsatt hår, välmålade ögon, glitter i halva ansiktet, silverhandskar och bedårande silveraftonväska med strass-stenar matchande mina gigantiska örhängen och mormors halsband. Jag går med högklackade skor och målmedveten blick bakom det charmiga, lyckliga men en smula blyga leendet, med Pontus vid min sida.
Om två veckor står jag med besynnerlig hatt på huvudet och champagneglas i handen och skriker av lycka över att få lämna någonting som förändrat mitt liv för alltid och som jag kommer att sakna med hela mitt hjärta. Jag skall göra det med modig blick och läppglans på läpparna för varje steg framåt är ett steg närmare målet även om jag så måste korsa medelhavet, kanske rentav helvetet (jag tvivlar förvisso på att det kommer vara mindre än ett helvete att korsa medelhavet faktiskt), månen, atlantis... Må vad som vill komma i min väg, för jag går vidare med bultande hjärta och vind i mitt hår... målet? Vi vet inte vad som finns i skattkistan, men varje steg som tas är ett steg närmare. Jag är livrädd men modig och stark.
