Som hagel
Usch... Idag skulle ha varit dagen då jag i lugn och ro satt i solskenet medan tvätten låg i tvättmaskinen. Istället har det varit totalt skitmycket stress över idioten som stal vår tvättid och var hemskt otrevlig. Därefter har jag hunnit sola lite, handla lite och ge min mamma en mors-dags-blomma trots att jag egentligen ville ge någonting personligare än en blomma, men jag har inte hunnit med. Jag hinner ingenting.
Har suttit och gråtit sedan jag kom hem över att det är tre dagar kvar till balen och mina naglar är korta och fula, över att min lillebror kanske får en tredje moped medan jag inte ens är värd en cykel (så är det ju inte egentligen och det är både hemskt och orättvist att hans moped blivit stulen men han har faktiskt någonting att ta sig fram på, en annan moped även om den är sämre och tråkigare så har han åtminstone en, jag hade aldrig ens en moped och jag har tjatat om den där jävla cykeln i flera månader och det KÄNNS så, det känns till och med otrevligt att fortsätta fråga om cykeln, dessutom får dessa tankar mig att känna mig som världens största egosvin!), över att min pojkvän är sur hela tiden, över att jag inte ens kan tvätta mina kläder utan att behöva ta massa skit, över att min dator bara krånglar, över att jag inte har plats för min backup någonstans, över att min pojkvän bara sitter och spelar datorspel hela tiden, över att mina vänner säkert tröttnat på mig för att jag inte följde med och festade, över att mitt löshår jag skulle haft till balen är skitdåligt och jag inte har råd med riktigt, över att jag inte har råd att köpa mig en cykel så jag kan ta mig till solariet imorgon och så jag kan åka och handla när jag vill eller cykla hem till kompisar, över att jag inte vet om jag kommer att få något jobb eller om jag ens kommer in på högskolan i höst, över att jag är helt stressad och inte hinner med och inte orkar hinna med och över att jag inte står ut med mig själv i all stress och det känns som att allt som går fel är mitt fel (och det är det säkert, men inte på det sättet).
Ligger vid datorn på golvet så att armbågarna gör ont av det hårda golvet. Försöker ta en sak i taget och att njuta av mitt glas med cola. Om två veckor kommer den värsta stressen att vara över. Jag skall orka med tills dess för att jag vet att det kommer att gå över, men just nu känns det som att jag går i tusen bitar och faller som hagel över vardagsrumsgolvet. Jag längtar inte ens till balen längre. Jag vill bara hinna med.
Har suttit och gråtit sedan jag kom hem över att det är tre dagar kvar till balen och mina naglar är korta och fula, över att min lillebror kanske får en tredje moped medan jag inte ens är värd en cykel (så är det ju inte egentligen och det är både hemskt och orättvist att hans moped blivit stulen men han har faktiskt någonting att ta sig fram på, en annan moped även om den är sämre och tråkigare så har han åtminstone en, jag hade aldrig ens en moped och jag har tjatat om den där jävla cykeln i flera månader och det KÄNNS så, det känns till och med otrevligt att fortsätta fråga om cykeln, dessutom får dessa tankar mig att känna mig som världens största egosvin!), över att min pojkvän är sur hela tiden, över att jag inte ens kan tvätta mina kläder utan att behöva ta massa skit, över att min dator bara krånglar, över att jag inte har plats för min backup någonstans, över att min pojkvän bara sitter och spelar datorspel hela tiden, över att mina vänner säkert tröttnat på mig för att jag inte följde med och festade, över att mitt löshår jag skulle haft till balen är skitdåligt och jag inte har råd med riktigt, över att jag inte har råd att köpa mig en cykel så jag kan ta mig till solariet imorgon och så jag kan åka och handla när jag vill eller cykla hem till kompisar, över att jag inte vet om jag kommer att få något jobb eller om jag ens kommer in på högskolan i höst, över att jag är helt stressad och inte hinner med och inte orkar hinna med och över att jag inte står ut med mig själv i all stress och det känns som att allt som går fel är mitt fel (och det är det säkert, men inte på det sättet).
Ligger vid datorn på golvet så att armbågarna gör ont av det hårda golvet. Försöker ta en sak i taget och att njuta av mitt glas med cola. Om två veckor kommer den värsta stressen att vara över. Jag skall orka med tills dess för att jag vet att det kommer att gå över, men just nu känns det som att jag går i tusen bitar och faller som hagel över vardagsrumsgolvet. Jag längtar inte ens till balen längre. Jag vill bara hinna med.
Kommentarer
Trackback
