hästkastanjeträdet i parken och mina andetag

Hösten är så vacker att man måste hata den genom varje genomfruset andetag, där man står med blåfrusna fingrar och tjock vit halsduk bland färgerna på marken.
och var det poeten inombords som grät över att karlavagnen fanns kvar precis där vi lämnade den? Jag vet inte för hon bor någonstans i en nymålad akrylmålning och drömmer om saker som inte händer förrän om en och en halv vecka och jag tror att hon trivs där, för under tiden sitter jag på ett flygplan till Los Angeles med citrontuggummin och utan anteckningsblock, för vem vill någonsin stanna och dokumentera någonting som är fantastiskt när det kan sluka tid som kan upplevas?

Världen är så oerhört vacker när man stannar för att tänka, så låt oss leva lyckliga och hatiska i en värld som är alldeles ful!

Låt solen lysa mig i ögonen genom de glömda solglasögonen en stund till. För jag har inte tid att stanna. Jag är upptagen med att le.

Jag är bara en av alla drömmare som vill leva lycklig i alla mina dagar oavsett hur ont det gör.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0