eyesore
And it’s alright
I’m alright
I want to be ok
I’ve seen it before
This eyesore,
it’s me
(Maria Mena - eyesore)
Glad... Det är så jag beskrivs av folk som känner mig och folk som inte känner mig. Glad; en beskrivning som följt efter mig hela livet. Jag är tillverkad av skratt och leenden. Jag är född i något slags euforiskt lyckorus. Jag är vild, galen och alltid lycklig. Det är jag.
Vem undrar någonsin ifall det bakom det kroniska leendet finns lite mer än så? Vem skulle egentligen tro att under den konstanta lyckan kanske finns någonting annat ändå? Men jag känner.
Jag är kanske världens mest självständiga och lyckliga tjej. Jag lever kanske ett helt perfekt liv med precis allt jag kan önska mig. Samtidigt flyr jag från livet med andan i halsen och tårar i ögonen. Ingen bryr sig om att fråga hur jag mår. Ingen bryr sig ens om att ta reda på ifall jag lever. och om jag skulle ramla i duschen och slå huvudet i badkaret skulle jag hinna ruttna innan jag upptäcktes. Jag bor alldeles ensam med sisådär 75% av dygnet på mig till att gråta. Klart som fan jag ler varje gång jag går utanför dörren. Klart som fan jag är lycklig när andra ser. Jag vill ju inte skrämma bort dem. Ingen älskar någon som inte är lycklig. Så är det och det får vi leva efter.
Det sägs att i slutändan är vi ändå alltid ensamma. Jag vet. För precis just vid de tillfällena då vi behöver någon är de ändå alltid upptagna, ej anträffbara, arga på oss eller helt enkelt bara oförstående. Precis när vi behöver någon så finns de inte där. De gör det inte för att göra en illa eller för att de menar det. Det råkar bara vara världssämst timing. Jag hoppas det åtminstone. Jag hoppas att det faktiskt finns folk omkring mig som bryr sig, men som råkar vara just upptagna eller glömska.
Sedan i februari har jag försörjt två personer på min inkomst, mig och min dåvarande sambo. Jag har betalat hyran. Jag har betalat mat och räkningar. Jag har till och med tagit pengar från mitt sparkonto vid vissa tillfällen för att ha råd att försörja två personer, underhålla och nära dem. Jag jobbade i sommar för att ha råd att överleva sommaren. Likaså gjorde han. Så fort han fick pengar så att han kunde göra rätt för sig stack han. Jag står kvar alldeles ensam. Med alla utgifter men utan pengar. Man hade förväntat sig lite stöd.
När jag sitter och vänder på mina enkronor och önskar att jag hade en krona till så jag kunde gå in på stjärngodis och köpa en dricka för sex kronor (trots att det är billigare att köpa två för en tia för jag har inte en tia) sitter han på spice 'n rice och äter gott. Jag satt och väntade på honom hela lunchrasten men han ignorerade mina sms, smet ut bakvägen och låtsades att han inte visste om att jag fanns där.
När jag sitter och funderar på om jag kommer att ha råd med mina vinterskor som kostar 149 kr på H&Ms barnavdelning sitter han och funderar på vilka andra nöjen han skall lägga sina pengar på, utöver sin resa till raveparty i holland. Jag har aldrig krävt ersättning för att jag försörjde honom hela våren och större delen av vintern. Jag har aldrig ens bett om det. Men någonstans inombords hoppades jag att allt det jag gjort för honom skulle betyda någonting när jag behöver hjälp men jag betyder ingenting. Han sitter på sina tusenlappar och planerar kul saker som inte involverar mig. Gör det ont inombords? Jag försöker låtsas att det inte känns. Jag försöker behålla en kall och lugn attityd medan han skär mig i strimlor med oslipad sax. och han säger att han älskar mig? jag vet inte vad som gör mest ont.
men det är okej. jag mår bra. jag är alltid glad. jag vill falla ihop död på golvet på min nya lägenhet. men jag har inte råd med någonting sådant. för jag har inte ens råd att köpa ett paket ibumetin ifall jag skulle ha ont i huvudet. och faktum är att hur ont det än gör så har jag alltid hoppet. det kommer aldrig att överge mig. jag kommer alltid att fortsätta hoppas att morgondagen väntar på mig utanför dörren och att en dag står jag på stranden i LA och lär mig surfa precis som jag drömmer om. och jag tror att det är det där hoppet som gör mig till en glad person. jag kommer ständigt att hoppas på det allra bästa även om allting känns omöjligt och hur lite jag egentligen tror på det innerst inne och det är hoppet som gör att jag lever även när det känns som att det inte ens är värt att kallas liv.
ursäkta sorgset inlägg. sådant går över. och det känns bättre att skriva ned det. det känns som att jag överlämnar det till någon annan fastän allting ändå bara hänger på mig. det är bara jag som kan bestämma hur mitt liv ser ut. allt som händer är det bara jag som kan bestämma hur det skall sluta. och jag försöker.
I’m alright
I want to be ok
I’ve seen it before
This eyesore,
it’s me
(Maria Mena - eyesore)
Glad... Det är så jag beskrivs av folk som känner mig och folk som inte känner mig. Glad; en beskrivning som följt efter mig hela livet. Jag är tillverkad av skratt och leenden. Jag är född i något slags euforiskt lyckorus. Jag är vild, galen och alltid lycklig. Det är jag.
Vem undrar någonsin ifall det bakom det kroniska leendet finns lite mer än så? Vem skulle egentligen tro att under den konstanta lyckan kanske finns någonting annat ändå? Men jag känner.
Jag är kanske världens mest självständiga och lyckliga tjej. Jag lever kanske ett helt perfekt liv med precis allt jag kan önska mig. Samtidigt flyr jag från livet med andan i halsen och tårar i ögonen. Ingen bryr sig om att fråga hur jag mår. Ingen bryr sig ens om att ta reda på ifall jag lever. och om jag skulle ramla i duschen och slå huvudet i badkaret skulle jag hinna ruttna innan jag upptäcktes. Jag bor alldeles ensam med sisådär 75% av dygnet på mig till att gråta. Klart som fan jag ler varje gång jag går utanför dörren. Klart som fan jag är lycklig när andra ser. Jag vill ju inte skrämma bort dem. Ingen älskar någon som inte är lycklig. Så är det och det får vi leva efter.
Det sägs att i slutändan är vi ändå alltid ensamma. Jag vet. För precis just vid de tillfällena då vi behöver någon är de ändå alltid upptagna, ej anträffbara, arga på oss eller helt enkelt bara oförstående. Precis när vi behöver någon så finns de inte där. De gör det inte för att göra en illa eller för att de menar det. Det råkar bara vara världssämst timing. Jag hoppas det åtminstone. Jag hoppas att det faktiskt finns folk omkring mig som bryr sig, men som råkar vara just upptagna eller glömska.
Sedan i februari har jag försörjt två personer på min inkomst, mig och min dåvarande sambo. Jag har betalat hyran. Jag har betalat mat och räkningar. Jag har till och med tagit pengar från mitt sparkonto vid vissa tillfällen för att ha råd att försörja två personer, underhålla och nära dem. Jag jobbade i sommar för att ha råd att överleva sommaren. Likaså gjorde han. Så fort han fick pengar så att han kunde göra rätt för sig stack han. Jag står kvar alldeles ensam. Med alla utgifter men utan pengar. Man hade förväntat sig lite stöd.
När jag sitter och vänder på mina enkronor och önskar att jag hade en krona till så jag kunde gå in på stjärngodis och köpa en dricka för sex kronor (trots att det är billigare att köpa två för en tia för jag har inte en tia) sitter han på spice 'n rice och äter gott. Jag satt och väntade på honom hela lunchrasten men han ignorerade mina sms, smet ut bakvägen och låtsades att han inte visste om att jag fanns där.
När jag sitter och funderar på om jag kommer att ha råd med mina vinterskor som kostar 149 kr på H&Ms barnavdelning sitter han och funderar på vilka andra nöjen han skall lägga sina pengar på, utöver sin resa till raveparty i holland. Jag har aldrig krävt ersättning för att jag försörjde honom hela våren och större delen av vintern. Jag har aldrig ens bett om det. Men någonstans inombords hoppades jag att allt det jag gjort för honom skulle betyda någonting när jag behöver hjälp men jag betyder ingenting. Han sitter på sina tusenlappar och planerar kul saker som inte involverar mig. Gör det ont inombords? Jag försöker låtsas att det inte känns. Jag försöker behålla en kall och lugn attityd medan han skär mig i strimlor med oslipad sax. och han säger att han älskar mig? jag vet inte vad som gör mest ont.
men det är okej. jag mår bra. jag är alltid glad. jag vill falla ihop död på golvet på min nya lägenhet. men jag har inte råd med någonting sådant. för jag har inte ens råd att köpa ett paket ibumetin ifall jag skulle ha ont i huvudet. och faktum är att hur ont det än gör så har jag alltid hoppet. det kommer aldrig att överge mig. jag kommer alltid att fortsätta hoppas att morgondagen väntar på mig utanför dörren och att en dag står jag på stranden i LA och lär mig surfa precis som jag drömmer om. och jag tror att det är det där hoppet som gör mig till en glad person. jag kommer ständigt att hoppas på det allra bästa även om allting känns omöjligt och hur lite jag egentligen tror på det innerst inne och det är hoppet som gör att jag lever även när det känns som att det inte ens är värt att kallas liv.
ursäkta sorgset inlägg. sådant går över. och det känns bättre att skriva ned det. det känns som att jag överlämnar det till någon annan fastän allting ändå bara hänger på mig. det är bara jag som kan bestämma hur mitt liv ser ut. allt som händer är det bara jag som kan bestämma hur det skall sluta. och jag försöker.
Kommentarer
Trackback
