kimiko

Jag har aldrig varit här förut, vet inte var gränserna går, vet inte vad jag skall tro på, lita på, lyssna på. Ibland känns det som ingenting finns med mig, för ingenting är starkt nog att driva mig ditt jag har nått, absolut ingenting.

Jag vet inte hur man gör, hur man skall säga, hur man skall ta nästa steg, hur man finner energi och mod och styrka när ingenting finns kvar. Ingenting är starkt, är fantastiskt, men ingenting kan inte driva mig hur långt som helst. Ingenting kanske inte ens finns. Ingenting kanske är just ingenting.

Men jag vet att jag har varit ett egoistiskt svin, att jag inte brytt mig om någon annan än mig själv, bara mig själv, ingen annan än mig själv... Jag vet att jag svikit, ljugit och låtsats inför alla jag känner, inklusive mig själv. Jag vet att jag inte har menat att göra det, att jag inte ens har sett att jag gjort det, men att jag har gjort det ändå.

Och nu kommer resultatet. Nu står jag ensam, precis som jag ville, precis som jag var rädd för. Ingenting, var vad jag kämpade för, strävade för och ingenting är vad som finns kvar.

Jag har packat en väska, redo att ta nästa steg, vilket det än är, vart det än bär. Hoppas att ingenting inte är allt som väntar på mig när jag kommer tillbaka. Hoppas att ingenting inte finns kvar överhuvudtaget. Jag brukade vara Annie, nu är jag ingenting.

Och det slår mig att jag är modig, att jag är stark, att jag är feg och svag och rädd. Det slår mig att kanske, kanske är jag ingenting av det där, och kanske allt på en och samma gång.

Väntan leder ingenvart, ingenstans, ja, till ingenting. Kontrollen som fanns, som styrde, som var allt, är ingenting, fanns aldrig, finns inte.

Jag önskar att du vore här, du som alltid visste bättre, som visste var gränserna går och var vägen tar slut. Att du skrek åt mig, så som du brukade, och lät mig gå. Ingenting finns kvar som låter mig gå, så jag går, fortsätter sträva framåt, efter ingenting. Letar efter hemliga tecken och osynliga svar men de finns inte där. Ingenting finns kvar. Inte du, som var allt, inte jag som blev till ingenting.

Har packat en väska och väntar på ett svar, ett hemligt meddelande, ett tydligt bevis. Jag är för ung, för smart, för stark, men i slutändan spelar det kanske ingen roll och jag vågar inte ta risken. Det är en tidsfråga och ingenting mer, men jag har ögonen öppna, lyssnar, lyder och väntar in svar tills jag vet, nästan definitivt, att det är dags. För ingenting håller mig varm när jag är alldeles kall, ingenting ger mig styrka när jag är alldeles svag, och ingenting kan hindra mig från att släppa taget, men det får det inte för jag går snart, låser dörren och tar bussen med min packade väska. Ingenting får inte hindra mig när det är dags att välja att vara stark, att ha mod, att klara sista biten.

Ingen sade att det var rätt, att det var fel, att det var lätt eller svårt. Jag var tvungen att bestämma alldeles själv. Jag tror att jag valde rätt, men det trodde jag förra gången också. Jag tror att jag var tvungen att säga stopp, att säga nej, att inse att ingenting inte kan bära mig länge till. Lyssnar på pulsen, på kroppen, i tystnaden... Det är en tidsfråga, en diffus sådan, men jag väntar... Kan inte ljuga längre. Jag vet vad jag gör, jag vet att det inte fungerar för evigt. Jag vet att det är nu jag verkligen måste vara stark, att det är nu den svåra biten kommer. Är inte redo, kommer aldrig att vara det, men konsekvenserna av att inte ens försöka är inte värda det. Jag är fortfarande ung. Jag har hela livet framför mig. Livet eller ingenting. Men jag vill inte välja ingenting längre.