kimiko

Jag önskar att jag var fantastiskt stark. Jag vet ju vad de säger: "Du är stark! Du klarar det här!" men de vet ingenting. Det är ju det jag inte gör. Visst kan jag finna mig själv upprymd av någon slags otrolig styrka inombords. Jag kan göra det här! Jag kan samla modet och sen då? Det rinner ur mig som ur ett såll. Har jag kanske inte kämpat hela livet för att få stå där och säga att "Yes, jag lyckades!"? Likväl, när jag står där är jag endast rädd. Det blev fel... eller åtminstone blev det inte helt rätt, men jag kan inte ta tillbaka det nu.

Det enda jag kan göra är att hoppas att där inte finns någon högre makt som betraktar och dömer mina handlingar, för vad spelar det för roll i slutändan om allt varit förgäves och jag inte lärt mig någonting? Kan någon säga att jag gjorde fel i att ta den enda väg som någonsin fanns? Jag ville bara veta att jag var bra nog som jag är.

Man står där och har bestämt sig, efter alla dessa år, helt säker på att det är dags att göra upp nu, en gång för alla, att ta över...
Så säger de inte ja, de säger inte nej, de står där och accepterar att det är som det är utan att gå vidare med det och allting står alldeles stilla.
Man hinner tänka tusen tankar "är det värt det?" "gör jag rätt?" och när man tänkt klart har fortfarande ingenting hänt, och då blir man alldeles rädd, medveten om att det är en fråga om liv och död och man blir fullkomligt ignorerad fastän ingen någonsin menade att det skulle vara så.

Som den där Anglian som stod på gräsmattan bakom huset. När man efter alla dessa år bestämt sig för att putsa upp den och byta ut växellådan får man ingen ny tid till besiktning, det är fullbokat i en månad framöver. och man måste åka och handla men man får inte. de menar såklart inte att någon skall råka illa ut, men de kan inte göra någonting. de kan inte pressa in mer i sitt pressade schema. de kan inte ens låna dig ett busskort. De säger "om det är så viktigt just nu, varför kom du inte tidigare?" men på den tiden var det inget problem att Anglian inte startade. Då körde man fortfarande sin Volvo med stort bagageutrymme.

Poängen är att när man väl bestämt sig är vägen alltid så mycket längre. Man kan gå i flera år och titta på någonting och tänka att "äh, det löser sig" men när man väl försöker lösa det skall all respons gå via månen i ett vadderat kuvert och man försöker samla mod, intala sig att man gör rätt trots att ingen säger det, för man vet att man inte kan låtsas längre, och hela vägen känns så fruktansvärt lång. Det känns som att de ljuger och skrattar en i ansiktet och man blir så arg för att man ens försöker när ingen tar en på allvar. och man vet att man inte orkar längre, men på något vis går dag för dag ändå.