Je sais pas
Je sais les hivers, je sais le froid, mais la vie sans toi, je sais pas...
Sitter på golvet i min(!) lägenhet (det är väl bara en tidsfråga innan kontraktet är fixat) och tar en liten paus. Har varit på Eagle Riders (Motorcykelklubb) Knalleträffen (miniatyrfestival) och fotograferat och egentligen är det en hel dag kvar men jag är utmattad och drabbades dessutom av en sådan oerhörd hemlängtan. Jag har bara sovit i min egen säng två gånger den här veckan. Så de senaste dagarna har varit tidigt upp och sent i säng och alkohol från morgon till kväll. Det har varit spännande, trevligt och hänt mycket men just nu tänker jag inte ens sätta mig och försöka sammanfatta det. Det får hända senare.
I tisdags flyttade Pontus ut. Vi bråkade om en tvättid som blev mer och han tog sina grejer och stack. Jag har nog aldrig blivit så sårad i hela mitt liv. Jag älskar verkligen den pojken och han gjorde mig något fruktansvärt lyckligt men jag kunde inte hindra honom, jag kunde inte mer än att be honom stanna och det gjorde jag men han hade redan bestämt sig. Han älskar inte mig. och det gör ont, för aldrig tidigare har jag älskat någon mer än vad jag älskade och älskar honom. Men det har ju inte varit helt bra. Det blir inte det när två personer lever tätt inpå varandra i en liten etta och varken jobbar eller pluggar utan bara går hemma hela dagarna utan ekonomiska möjligheter att hitta på någonting. Då går man och stör sig på varandra för ingenting och man vet varken ut eller in för hur skulle man kunna stå ut med varandra när man inte ens står ut med sig själva? Han sade aldrig hur han kände. Kanske lyssnade jag inte heller. Kanske försökte jag fly från min egen verklighet så mycket att jag glömde bort den jag älskade allra mest, utom på nätterna när han låg tätt intill mig och hans brännheta hud fick mig att tina och känna mig alldeles varm inombords trots att jag var så kall.
Sitter hemma i min egen lägenhet, men vad är egentligen ett hem utan den man älskar? Är det fortfarande mer än bara en bostad? Ja, det är det nog.
Och med gråten i halsen börjar jag gå framåt med ostadiga steg. Jag är inte redo för världen ännu, känner mig trasig, oreparabel, men jag samlar styrka och energi och det går åtminstone framåt. Jag är trots allt en mycket självständig flicka och jag vet hur man klarar sig själv: köket har aldrig varit så rent som nu; allt, precis allt, diskade jag, solrosorna är omplanterade, vardagsrummet är städat, inga soppåsar ligger i hallen och väntar på att tas ut för det är redan gjort, det är ordning, det är kosmos! Faktum är att jag hellre lever i ett kaos med den jag älskar än i perfektion alldeles ensam, men jag lever hellre ensam med allt i ordning än ensam med allt som ett enda kaos. och jag måste gå framåt, grunda för min egen värld, städa bort allting som fortsätter göra mig illa och bereda plats för allt som får mig att känna mig stark och självständig och inte så övergiven.
Men ännu står hans köksbord kvar i mitt kök och gör ont, det påminner mig om att jag för mindre än en vecka sedan bodde tillsammans med en pojke jag älskade så fruktansvärt mycket att jag inte ens kunde uttrycka det, och ännu hänger hans morgonrock på kroken bredvid sängen. Han är så närvarande i sin frånvaro att det gör ont, så jag städar tills allt är jag igen, vill inte spilla mer tid på ett brustet hjärta. Kommer han inte hem kan han inte vara kvar.
Sitter på golvet i min(!) lägenhet (det är väl bara en tidsfråga innan kontraktet är fixat) och tar en liten paus. Har varit på Eagle Riders (Motorcykelklubb) Knalleträffen (miniatyrfestival) och fotograferat och egentligen är det en hel dag kvar men jag är utmattad och drabbades dessutom av en sådan oerhörd hemlängtan. Jag har bara sovit i min egen säng två gånger den här veckan. Så de senaste dagarna har varit tidigt upp och sent i säng och alkohol från morgon till kväll. Det har varit spännande, trevligt och hänt mycket men just nu tänker jag inte ens sätta mig och försöka sammanfatta det. Det får hända senare.
I tisdags flyttade Pontus ut. Vi bråkade om en tvättid som blev mer och han tog sina grejer och stack. Jag har nog aldrig blivit så sårad i hela mitt liv. Jag älskar verkligen den pojken och han gjorde mig något fruktansvärt lyckligt men jag kunde inte hindra honom, jag kunde inte mer än att be honom stanna och det gjorde jag men han hade redan bestämt sig. Han älskar inte mig. och det gör ont, för aldrig tidigare har jag älskat någon mer än vad jag älskade och älskar honom. Men det har ju inte varit helt bra. Det blir inte det när två personer lever tätt inpå varandra i en liten etta och varken jobbar eller pluggar utan bara går hemma hela dagarna utan ekonomiska möjligheter att hitta på någonting. Då går man och stör sig på varandra för ingenting och man vet varken ut eller in för hur skulle man kunna stå ut med varandra när man inte ens står ut med sig själva? Han sade aldrig hur han kände. Kanske lyssnade jag inte heller. Kanske försökte jag fly från min egen verklighet så mycket att jag glömde bort den jag älskade allra mest, utom på nätterna när han låg tätt intill mig och hans brännheta hud fick mig att tina och känna mig alldeles varm inombords trots att jag var så kall.
Sitter hemma i min egen lägenhet, men vad är egentligen ett hem utan den man älskar? Är det fortfarande mer än bara en bostad? Ja, det är det nog.
Och med gråten i halsen börjar jag gå framåt med ostadiga steg. Jag är inte redo för världen ännu, känner mig trasig, oreparabel, men jag samlar styrka och energi och det går åtminstone framåt. Jag är trots allt en mycket självständig flicka och jag vet hur man klarar sig själv: köket har aldrig varit så rent som nu; allt, precis allt, diskade jag, solrosorna är omplanterade, vardagsrummet är städat, inga soppåsar ligger i hallen och väntar på att tas ut för det är redan gjort, det är ordning, det är kosmos! Faktum är att jag hellre lever i ett kaos med den jag älskar än i perfektion alldeles ensam, men jag lever hellre ensam med allt i ordning än ensam med allt som ett enda kaos. och jag måste gå framåt, grunda för min egen värld, städa bort allting som fortsätter göra mig illa och bereda plats för allt som får mig att känna mig stark och självständig och inte så övergiven.
Men ännu står hans köksbord kvar i mitt kök och gör ont, det påminner mig om att jag för mindre än en vecka sedan bodde tillsammans med en pojke jag älskade så fruktansvärt mycket att jag inte ens kunde uttrycka det, och ännu hänger hans morgonrock på kroken bredvid sängen. Han är så närvarande i sin frånvaro att det gör ont, så jag städar tills allt är jag igen, vill inte spilla mer tid på ett brustet hjärta. Kommer han inte hem kan han inte vara kvar.
Kommentarer
Trackback
