Heartbeat
Jag är på något paradoxalt sätt barnsligt(!) kär i att vara vuxen(!). Jag älskar att sitta på min egen balkong och titta in på min nya lampskärm och min nya blomkruka i fönstret. Jag älskar att handla och att packa upp matvarorna, ställa in dem i mitt eget kylskåp och organisera, organisera. Jag älskar mina kryddor, prydligt sorterade i bokstavsordning, och jag älskar mitt stora kaffe-och-te-skåp där jag har fler sorters te och kaffe än jag kan räkna till, och att fylla på det med nya sorter. Någonting så löjligt vardagligt som att handla mjölk och ställa in den i kylskåpet är bättre än födelsedagspresenter.
Jag tänker på att när man var ung, tonåring, och inte vuxen ännu. När man fortfarande inte kunde köpa sin egen alkohol. Då köpte man en flaska vodka när man skulle ut och festa. Man kunde inte lagra alkohol (man fick ju inte ens innehava den själv enligt lagen). Så varje riktigt stor fest lyckades man fixa en flaska vodka. Man köpte en cola för man hade aldrig råd med mer än en slödryck (en vodka kostade ju hela tvåhundra spänn!) och man drack upp den samma kväll. Blandade äckliga groggar på vodka och cola för att berusa sig (och det gick ju faktiskt att dricka skiten!). Ibland hade man turen eller oturen att komma över ett flak öl hos en mindre förtroendeingivande langare på hässleholmen. Det tog för fan hela dagen att fixa det där jävla flaket öl. Först skulle man ju få tag på langarjäveln och sedan skulle man bestämma mötesplats, vänta på bussen, ta sig dit och vara på plats vid rätt tid, vänta på honom och sedan transportera sin alkohol tillbaka och sedan vidare till festen och hoppas i guds-och-himmelens (eller kanske snarare helvetets) namn att polisen inte fick syn på en med alkoholen. Då var ju hela kvällen förstörd. Sedan drack man de där äckliga ölen hela kvällen, för det var jättegott med öl som omväxling men efter två öl var det inte gott längre. Till och med när man var i arton-nitton-års-åldern och hade vänner som köpte ut åt en var det samma mönster: EN spritsort samma dag som festen och den var slut när kvällen var slut.
När man blev vuxen med oändlig sprittillgänglighet (det blev inte bara lagligt att köpa själv på systemet utan man kunde plötsligt även åka utomlands och handla helt lagligt) och med egen ekonomi blev drickandet en helt ny grej. Man kunde ha en flaska vin eller likör i kylen i en månad. Man kan träffa vännerna, korka upp en flaska vin över en tacokväll-med-film och bara sitta och fnittra och småprata. och man började liksom märka att party är minst sagt roligare om man träffas en fyra-fem-sex-stycken-bara i lägenheten, dricker två vodka-redbull och en smirnoff ice och sedan går ut till krogen. Det blir vodka kvar och man kan köpa en annan spritsort eller likör nästa gång och rentav blanda drinkar. Plötsligt har man valmöjligheter och man inser hur gott det är att dricka lite alkohol, bara lite och hur mycket godare det är att dricka olika saker under samma kväll. Dagen efter finns det kvar alkohol i kylen och den FÅR stå där. Det är helt okej. Det är lagligt och ingen ifrågasätter det.
En annan sak är min överromantiserade dröm jag burit på hela livet: badkaret. Jag har älskat det sedan första gången jag såg lägenheten. Jag har velat ha ett badkar sedan jag var liten. Jag köper ofta badprodukter såsom badskum och badsalt och jag kryper gärna ned i ett väldoftande skumbad med levande ljus i hela badrummet och ett glas likör eller en kopp te eller kaffe. Det är som en liten bit av himmelen i min egen lägenhet och tiden jag tillbringar i badkaret är så lugn och harmonisk, varm och underbar. Det gör mig så lycklig.
Jag älskar att få sätta vad jag vill på mitt eget kylskåp, att få sitta vid mitt eget (fantastiskt snygga) köksbord och dricka mitt morgonkaffe och njuta av rostat bröd med lemon curd och solsken. Jag blir barnsligt överlycklig av posten som dimper ned genom brevinkastet.
Allt det här är mitt, alldeles mitt eget. Jag kan välja det, kontrollera det, njuta av det, vara ett med det. Det är mitt liv, mina saker. Jag kan bjuda hem vem jag vill när jag vill och bjuda dem på kaffe i mitt eget kök. Egenhändigt utvalt intensivo-kaffe från mitt eget kaffeskåp som jag har gjort i min egen kaffebryggare och serverar i mina egna kaffekoppar med min egen mjölk från mitt eget kylskåp.
Ja, jag älskar vuxenlivet, den egna lägenheten, till och med att städa min egen lägenhet fyller mig med något slags harmonisk känsla av lycka och självständighet. Det här är alldeles mitt eget. Jag städar för att jag väljer att städa, för att jag vill göra det, för att JAG tycker att det behövs. För DET är viktigt. När man bodde hemma kunde man tänka att man behövde städa men då kom någon jävel och sade åt en att man skulle städa och då var man tvungen att låta bli att städa bara för att man inte fick göra det av egen vilja. Det låter löjligt men är ändå så väldigt enkelt. Jag måste få bestämma själv att jag vill göra det, annars går det inte, annars måste jag låta bli att göra det i ren protest mot att någon annan försöker tvinga mig att göra det. För JAG vill ju samtidigt vara duktig, och det är jag inte när jag gör saker för att folk säger åt mig att göra det. Det är jag när jag gör saker för att jag själv vill det.
och jag är en drömmare, en hopplös sådan, står i tvättrummet med öppna ögon under trosor och linnen och tror att jag står på stranden i LA med vinden i ansiktet. LYCKLIG! Vem kan någonsin ta ifrån mig det här? Det är mitt eget. Det är min lycka! Det gör mig stark.
Jag tänker på att när man var ung, tonåring, och inte vuxen ännu. När man fortfarande inte kunde köpa sin egen alkohol. Då köpte man en flaska vodka när man skulle ut och festa. Man kunde inte lagra alkohol (man fick ju inte ens innehava den själv enligt lagen). Så varje riktigt stor fest lyckades man fixa en flaska vodka. Man köpte en cola för man hade aldrig råd med mer än en slödryck (en vodka kostade ju hela tvåhundra spänn!) och man drack upp den samma kväll. Blandade äckliga groggar på vodka och cola för att berusa sig (och det gick ju faktiskt att dricka skiten!). Ibland hade man turen eller oturen att komma över ett flak öl hos en mindre förtroendeingivande langare på hässleholmen. Det tog för fan hela dagen att fixa det där jävla flaket öl. Först skulle man ju få tag på langarjäveln och sedan skulle man bestämma mötesplats, vänta på bussen, ta sig dit och vara på plats vid rätt tid, vänta på honom och sedan transportera sin alkohol tillbaka och sedan vidare till festen och hoppas i guds-och-himmelens (eller kanske snarare helvetets) namn att polisen inte fick syn på en med alkoholen. Då var ju hela kvällen förstörd. Sedan drack man de där äckliga ölen hela kvällen, för det var jättegott med öl som omväxling men efter två öl var det inte gott längre. Till och med när man var i arton-nitton-års-åldern och hade vänner som köpte ut åt en var det samma mönster: EN spritsort samma dag som festen och den var slut när kvällen var slut.
När man blev vuxen med oändlig sprittillgänglighet (det blev inte bara lagligt att köpa själv på systemet utan man kunde plötsligt även åka utomlands och handla helt lagligt) och med egen ekonomi blev drickandet en helt ny grej. Man kunde ha en flaska vin eller likör i kylen i en månad. Man kan träffa vännerna, korka upp en flaska vin över en tacokväll-med-film och bara sitta och fnittra och småprata. och man började liksom märka att party är minst sagt roligare om man träffas en fyra-fem-sex-stycken-bara i lägenheten, dricker två vodka-redbull och en smirnoff ice och sedan går ut till krogen. Det blir vodka kvar och man kan köpa en annan spritsort eller likör nästa gång och rentav blanda drinkar. Plötsligt har man valmöjligheter och man inser hur gott det är att dricka lite alkohol, bara lite och hur mycket godare det är att dricka olika saker under samma kväll. Dagen efter finns det kvar alkohol i kylen och den FÅR stå där. Det är helt okej. Det är lagligt och ingen ifrågasätter det.
En annan sak är min överromantiserade dröm jag burit på hela livet: badkaret. Jag har älskat det sedan första gången jag såg lägenheten. Jag har velat ha ett badkar sedan jag var liten. Jag köper ofta badprodukter såsom badskum och badsalt och jag kryper gärna ned i ett väldoftande skumbad med levande ljus i hela badrummet och ett glas likör eller en kopp te eller kaffe. Det är som en liten bit av himmelen i min egen lägenhet och tiden jag tillbringar i badkaret är så lugn och harmonisk, varm och underbar. Det gör mig så lycklig.
Jag älskar att få sätta vad jag vill på mitt eget kylskåp, att få sitta vid mitt eget (fantastiskt snygga) köksbord och dricka mitt morgonkaffe och njuta av rostat bröd med lemon curd och solsken. Jag blir barnsligt överlycklig av posten som dimper ned genom brevinkastet.
Allt det här är mitt, alldeles mitt eget. Jag kan välja det, kontrollera det, njuta av det, vara ett med det. Det är mitt liv, mina saker. Jag kan bjuda hem vem jag vill när jag vill och bjuda dem på kaffe i mitt eget kök. Egenhändigt utvalt intensivo-kaffe från mitt eget kaffeskåp som jag har gjort i min egen kaffebryggare och serverar i mina egna kaffekoppar med min egen mjölk från mitt eget kylskåp.
Ja, jag älskar vuxenlivet, den egna lägenheten, till och med att städa min egen lägenhet fyller mig med något slags harmonisk känsla av lycka och självständighet. Det här är alldeles mitt eget. Jag städar för att jag väljer att städa, för att jag vill göra det, för att JAG tycker att det behövs. För DET är viktigt. När man bodde hemma kunde man tänka att man behövde städa men då kom någon jävel och sade åt en att man skulle städa och då var man tvungen att låta bli att städa bara för att man inte fick göra det av egen vilja. Det låter löjligt men är ändå så väldigt enkelt. Jag måste få bestämma själv att jag vill göra det, annars går det inte, annars måste jag låta bli att göra det i ren protest mot att någon annan försöker tvinga mig att göra det. För JAG vill ju samtidigt vara duktig, och det är jag inte när jag gör saker för att folk säger åt mig att göra det. Det är jag när jag gör saker för att jag själv vill det.
och jag är en drömmare, en hopplös sådan, står i tvättrummet med öppna ögon under trosor och linnen och tror att jag står på stranden i LA med vinden i ansiktet. LYCKLIG! Vem kan någonsin ta ifrån mig det här? Det är mitt eget. Det är min lycka! Det gör mig stark.
Kommentarer
Trackback
