Om att vara handikappad
Många säger att det inte märks på mig att jag har ett funktionshinder. Ja, det är ju ofta så med funktionshinder. De är osynliga handikapp som när de faktiskt visar sig snarare tolkas som fånigheter och nonsens. Det är nog svårt för många att koppla händelser till funktionshindret i sig. Jag märker det däremot ganska tydligt.
Ta att handla till exempel. Jag har i ett halvårs tid funderat på varför jag inte köper cigg på limpa istället för att köpa två paket i taget.
Så här ser problemet ut:
1. Vilka butiker säljer cigg på limpa? Rör det sig om matbutiker såsom maxi och city eller går man till tobaksbutik?
2. Hur köper man limpan? Har de den i butiken eller bakom disken. Ber man om den själv? Hur ber man om den? Vad säger man?
3. Hur blir man betraktad om man köper en limpa cigg? Tror de att man är en såndär som inte ens försöker sluta röka? tror de att man köper ut till minderåriga? Tror de att man skall åka bort och bunkrar upp?
4. Finns alla ciggaretter på limpa? Kan man köpa lucky strike eller måste man köpa marlboro? hur vet man vilka som finns och inte finns?
och det är bara början av problemet. I längden känns det mer lönsamt att inte köpa en limpa än att ta reda på svaren på allt det där. Då har jag misslyckats med att köpa en limpa cigg men istället har jag sparat energi och tid på att inte hitta svar på frågorna.
Ett annat tydligt exempel gäller städning. Jag skriver inte ned "städa" på min att-göra-lista. Jag skriver istället varje detalj. "plocka rent på köksbordet" "torka av köksbordet" "Plocka rent på fönsterbrädan i köket" "torka av fönsterbrädan i köket" osv. kan inte skriva "torka av samtliga ytor" måste göra bit för bit för att det skall fungera.
Det syns inte, men jag märker det. Jag märker hur all min tid och energi försvinner på att göra saker som andra människor gör dagligen utan problem. Var sak kan för mig ta en heldag. Att göra ärenden i stan är jobbigast då man är bland folk. Jag får panik inför att möta kassören eftersom jag inte vet vad jag skall säga och min röst inte räcker till. Vet att det är helt ofarligt men tänk om visakortet inte fungerar? tänk om det tjuter när jag går ut? tänk om de tror att jag stulit någonting? tänk om han säger någonting jag inte förstår? tänk om...? när jag kommer hem är jag helt utmattad.
Jag är en helt vanlig tjej. om man inte förstår hur jag fungerar.
ibland tar det en heldag att ringa ett telefonsamtal. ibland är det gjort utan att jag hinner reflektera över det.
och jag kanske är rolig och vanlig på krogen, för ingen ser att jag satt hela förmiddagen och hela nästa dag och sorterar mig själv inombords. men jag klagar inte. eller jo, ibland kan jag gråtande hata mig själv, säga att "jag vill inte vara handikappad längre". men oftast hittar jag egna, kreativa lösningar och i slutändan fungerar jag som vilken människa som helst. jag behöver bara göra allt på mitt eget sätt. det syns inte. det märks inte. men det finns.
Ta att handla till exempel. Jag har i ett halvårs tid funderat på varför jag inte köper cigg på limpa istället för att köpa två paket i taget.
Så här ser problemet ut:
1. Vilka butiker säljer cigg på limpa? Rör det sig om matbutiker såsom maxi och city eller går man till tobaksbutik?
2. Hur köper man limpan? Har de den i butiken eller bakom disken. Ber man om den själv? Hur ber man om den? Vad säger man?
3. Hur blir man betraktad om man köper en limpa cigg? Tror de att man är en såndär som inte ens försöker sluta röka? tror de att man köper ut till minderåriga? Tror de att man skall åka bort och bunkrar upp?
4. Finns alla ciggaretter på limpa? Kan man köpa lucky strike eller måste man köpa marlboro? hur vet man vilka som finns och inte finns?
och det är bara början av problemet. I längden känns det mer lönsamt att inte köpa en limpa än att ta reda på svaren på allt det där. Då har jag misslyckats med att köpa en limpa cigg men istället har jag sparat energi och tid på att inte hitta svar på frågorna.
Ett annat tydligt exempel gäller städning. Jag skriver inte ned "städa" på min att-göra-lista. Jag skriver istället varje detalj. "plocka rent på köksbordet" "torka av köksbordet" "Plocka rent på fönsterbrädan i köket" "torka av fönsterbrädan i köket" osv. kan inte skriva "torka av samtliga ytor" måste göra bit för bit för att det skall fungera.
Det syns inte, men jag märker det. Jag märker hur all min tid och energi försvinner på att göra saker som andra människor gör dagligen utan problem. Var sak kan för mig ta en heldag. Att göra ärenden i stan är jobbigast då man är bland folk. Jag får panik inför att möta kassören eftersom jag inte vet vad jag skall säga och min röst inte räcker till. Vet att det är helt ofarligt men tänk om visakortet inte fungerar? tänk om det tjuter när jag går ut? tänk om de tror att jag stulit någonting? tänk om han säger någonting jag inte förstår? tänk om...? när jag kommer hem är jag helt utmattad.
Jag är en helt vanlig tjej. om man inte förstår hur jag fungerar.
ibland tar det en heldag att ringa ett telefonsamtal. ibland är det gjort utan att jag hinner reflektera över det.
och jag kanske är rolig och vanlig på krogen, för ingen ser att jag satt hela förmiddagen och hela nästa dag och sorterar mig själv inombords. men jag klagar inte. eller jo, ibland kan jag gråtande hata mig själv, säga att "jag vill inte vara handikappad längre". men oftast hittar jag egna, kreativa lösningar och i slutändan fungerar jag som vilken människa som helst. jag behöver bara göra allt på mitt eget sätt. det syns inte. det märks inte. men det finns.
Kommentarer
Trackback
